Vintermyrar och brända lakere
Idag hade jag förmånen att få åka på en skidtur alldeles på egen hand medan min far och bror kavade runt Trollspåret med Theo och Axel. Jag har inte åkt på jättelänge och vågade inte hoppas på att jag skulle orka särskilt långt. Men jag visste vart jag ville klara av att åka: upp till myrarna innan man kommer fram till det bland Örebroskidåkare så omtalade Lisselängen. Marssolen lyste från en klarblå himmel och trots mina otränade armar och efter ett tag ganska möra ben njöt jag i fulla drag. Och visst orkade jag!
Väl uppe på myrarna gick det lätt. Jag blickade ut över det gnistrande vita och för min inre syn såg jag en annan bild:
Nog är det väl märkligt, att två platser kan vara så lika, och ändå så olika. Och en sådan förmån att ha fått uppleva dem båda!