Vi kan prata om både rasism och diskriminering av vita, men vi behöver inte göra det samtidigt.
Efter gårdagens inlägg om makt och privilegier, och efter att ha funderat och läst mer, bland annat det här hos Lady Dahmer, vill jag lägga till ytterligare en tanke i min lilla serie om omvänd rasism:
Jag har redan slagit fast att omvänd rasism inte existerar. Rasism är ett helt system av förtryck grundat på hudfärg och på den kultur som förväntas höra ihop med hudfärgen. I det systemet är vita som grupp priviligierade. Sedan förekommer diskriminering mot vita, utfrysning av vita, dumförklarande av vita, osv, i vissa sammanhang. Men det är inte samma sak som rasism. Makten som jag skrev om igår, som jag som vit/västerlänning har i förhållande till andra människor i världen, den har jag tillgång till även om jag ibland blir dumförklarad och utfryst.
I ett tidigare inlägg skrev jag att vi måste kunna prata både om rasismen och om denna diskriminering mot vita på grund av hudfärg. Och det måste vi. Men: inte på samma gång! Båda sakerna är problematiska, men det är helt olika typer av problem. Att börja tjata om ”inte alla vita…” eller ”vita blir också utsatta…” när någon vill diskutera problemet rasism är inte konstruktivt alls. I det tidigare inlägget skrev jag att jag tycker att vi måste kunna prata om allas upplevelser, försöka förstå varandra och ”först därefter bestämma inom vilka områden vi behöver jobba aktivt för att tillsammans förändra strukturerna”. Fast vi vet ju redan vilka områden vi behöver jobba mest med. Och därför ska vi som priviligierade vita inte komma och ta över rasism-agendan. Vi får prata om problemet med diskriminering mot oss i andra sammanhang, där det inte riskerar att förminska allvaret i rasismen.
Mina tidigare inlägg i ämnet: