Vi har gjort vad vi kan

Det är söndag kväll, och anspänningen har äntligen lättat litegrann. I två dygn har vi levt med en malande oro. Det svåraste har varit att inte kunna göra något. På sätt och vis känns rubriken fel. ”Vi har gjort vad vi kan”. JAG har inte gjort någonting, mer än att gå och tänka, fråga Erik vad som händer, prata, komma med små idéer, fråga igen hur det går. Nej, jag har inte gjort mycket. Däremot finns det andra som gjort ett beundransvärt jobb. Vakterna som lyckades hålla liv i Harouna och samtidigt tryckte ner gräset på flygplatsen. Piloten som vågade flyga upp dit och landa trots den risk som det innebar. Co-piloten som själv råkade illa ut. Charlotte, Eriks syster i Bangui, som fick tag på en läkare trots att det var söndag och ingen fanns på arbetet. (Jo då, söndag är ledig dag även för läkarna i det här landet. Blir man sjuk på en söndag får de flesta vackert vänta till måndag innan de kan få någon vård.) Tack vare alla dessa befinner sig nu Harouna på ett sjukhus i Bangui. Det är inte ett av de bättre sjukhusen i världen, men det är ändå ett sjukhus. Mer än så här kan vi inte göra. Vi har lämnat över ansvaret till någon annan. Vi har gjort vad vi kan. Det känns bra.

Jag ska inte säga mycket om hur Harouna mår, för det vet jag inte, men han levde i alla fall när vi pratade med Charlotte nu ikväll. Co-piloten lever också, och hans läge är ganska stabilt. Han har brott på flera revben, men inga allvarliga inre skador.

Det är inte över. Än kan vi inte säga att allt gick bra. Men vi har i alla fall gjort vårt, och det känns så skönt, så otroligt skönt, att han åtminstone inte ligger och dör uppe i campen.

Det hela har dock inte varit riskfritt, och vi har fått några tankeställare inför kommande år. Man måste ha en plan B redan från början. Man måste försöka se till att det finns något sätt att ta sig ut, ifall någonting händer. Det är sådant vi får arbeta med under året.