Vi är alla människor

Jag sitter på flygplatsen och väntar på flyget som ska ta mig tillbaka hem till Sverige och tar långsamt in alla intryck från dagarna i Jerusalem, Hebron och Betlehem. Lite av en turistresa har det självklart varit, med besök på åtminstone några av de där platserna som man ”måste” se. Men framför allt har min vän, som bjöd mig hit och som arbetar som under tre månader arbetar som volontär i Hebron, gjort till sin uppgift att ”visa mig ockupationen”.

Med rätt ytliga förkunskaper, och med erfarenhet från konfliktsituationer i mina centralafrikanska sammanhang, måste jag säga att mitt första intryck var att det inte är så illa som jag trodde. Beväpnad militär på gatorna och vägspärrar där man blir kontrollerad är inte något främmande för mig. Det skrämmer mig inte. Ibland är det knappt så jag registrerar att militären finns där. Och då speciellt inte dessa israeliska militärer, som – det var mitt första intryck – verkade väldigt lugna och civiliserade, nästan lite loja på sina poster.

Första morgonen i Hebron följde jag med min vän som stod som internationell observatör vid en checkpoint där palestinska barn och lärare var tvungna att passera på väg till skolan. Och även om det inte är normalt att man ska behöva passera en militärkontroll på väg till skolan så var faktiskt min första tanke: ”Är det inte värre än så här?”

Men allteftersom dagen gick och jag fick höra fler historier från Hebron – av lokalbefolkningen ofta kallat ”helvetet på jorden” – och började förstå hur man systematiskt försvårar livet för människor genom kontroller, avspärrningar, maktdemonstrationer och trakasserier, insåg jag att jag inte kan tolka det här sammanhanget utifrån mina afrikanska erfarenheter.

Min erfarenhet av centralafrikansk militär är att fysiska ingripanden nästan alltid föregås av någon sorts verbal kommunikation. Man gör vad som i djurens värld kallas för mock charges, bäst översatt kanske skenutfall, där man demonstrerar sitt övertag och försöker ingjuta respekt innan man faktiskt eventuellt går vidare med fysiska åtgärder, som då kan vara mer eller mindre brutala. I detta spel ingår också att ge ”offret” en chans att besvara denna kommunikation, och den som behärskar situationen och klarar av att ge svar på tal på rätt sätt (och vad som är ”rätt sätt” varierar så klart från situation till situation) kan i många fall klara sig ganska långt på detta. Självklart finns det människor, speciellt barn och personer från utsatta grupper, som är i helt fel position för att kunna behärska situationen och ge svar på tal, och dessa blir då mycket lättare utsatta för det fysiska våldet, men så länge konflikten inte eskalerat bortom kontroll sker ändå någon form av tydlig kommunikation. En inbjudan, tänker jag, att se varandra som människor.

I Hebron såg jag inga mock charges. Istället fick jag, när jag försökte tolka situationen utanför mina afrikanska erfarenheter, en känsla av att pågick en ständig, tyst terror. En situation som, åtminstone för den utomstående betraktaren, ser lugn ut på ytan, men som när som helst kan explodera. Och som också gör det, även om jag inte direkt fick se exempel på detta.

Den här tystnaden skrämmer mig. För mig innebär den att rädslan fått växa så stor att man inte längre vågar se varandra som människor, för om man gör det så kanske hela systemet skulle falla.

Under söndagen var jag med när min vän gjorde en rundvandring med en internationell grupp som besökte Hebron över dagen. Vid ett tillfälle, när vi precis hade passerat genom en checkpoint, samlade hon ihop gruppen och sa att vi måste komma ihåg att även de israeliska militärerna är människor, unga människor som vuxit upp i ett system som det är svårt att bryta sig ur. Jag stod så att jag hade ögonkontakt med en man i gruppen som var från Zimbabwe, och när han hörde dessa ord var det som att något tändes i hans ögon, och han upprepade med eftertryck:

”Ja, vi är alla människor!”

En skylt vid checkpoint 300 i Betlehem som visar lite av den här “civiliserade terrorn”. Efter en rad strikta regler om hur man ska bete sig vid kontrollerna – som verkligen är hårda kontroller – avslutas det hela med meningen: “May you go in peace and return in peace!”