Varför.

Ibland kan man inte göra annat än att fråga sig varför. Harouna dog igår. Det var oväntat. Han hade blivit bättre, hans bror Daouda var på väg till Bangui och hade gott hopp om att få träffa honom i livet. Men vid middagstid ringde Charlotte och sa att Harouna var död. Borta. Det fanns inte längre något hopp. Och när Daouda kom fram till Bangui sent igår kväll hade de redan begravt honom.

Jag kände egentligen inte Harouna, hade träffat honom några gånger men kan inte säga att jag kände honom. För mig är det inte en personlig förlust, men det gör ont i mig ändå. För Daoudas skull, och för alla andra som i och med detta har mist en släkting och en vän. Och för att jag, trots att vi gjort allt vi kunde, ändå kan känna ett styng av skuld. Om han inte hade arbetat för oss så…

Men livet går vidare. Enligt muslimsk tradition, åtminstone här i RCA, ska solen inte gå upp över en död kropp. Begravningen ska alltid ske innan nästa soluppgång. Idag är en ny dag. Harouna är inte bortglömd, men idag är en ny dag och för oss som får nåden att leva även idag går livet vidare, även om det ibland är smärtsamt.

Muslimer här i RCA säger att man inte ska fråga sig varför någon dör. Man ska inte ifrågasätta Gud. Men jag ändå inte låta bli att undra. Varför.