Vad uttrycker kvinnorna?

Tillbaka till RCA-resan. Det finns ju många teman kvar i vår lista som jag ännu inte skrivit om, men däremot gått och funderat på. Just detta med vad kvinnorna uttrycker har jag tänkt en hel del kring, och försökt bestämma mig från vilket håll jag vill närma mig det. Å ena sida är alla kvinnor vi träffat individer, och det är som individer som jag vill att de ska få komma till uttryck. Alltför ofta klumpas afrikanska kvinnor ihop och blir ”den afrikanska kvinnan”. En sorts urbild. Och här finns det stor risk att falla för stereotypen, att se vad vi förväntar oss att se och förmedla det. I verkligheten finns det ju så många olika afrikanska kvinnor. Unga och gamla. Fattiga och rika. Yrkesarbetande och jordbrukare. Sådana som har gått i skolan och sådana som inte har. Sådana som har barn och sådana som lever utan egna barn.

Men trots alla dessa individuella olikheter vill jag ändå ta avstamp i något gemensamt. Kanske inte i första hand för att det är något som tydligt definierar alla kvinnor vi träffade, utan snarare för att det var ett mönster vi såg och reagerade på, både jag och Elise. När vi satt en av våra kvällar i Gamboula och spelade in vår ljuddagbok formulerade vi det hela så här: De män vi mötte pratade om sina egna drömmar och om vad som hindrade dem från att uppnå dessa. De kvinnor vi mötte hade också drömmar och framtidsvisioner, men de var i mycket högre grad fokuserade kring nästa generation. Kring barnen. ”För min egen del tror jag inte att livet kommer förändras så mycket, vare sig till det bättre eller det sämre”, sa en kvinna vi pratade med. ”Men jag vill att mina barn ska få större möjligheter. Jag vill att de ska få studera och resa och få fler perspektiv på världen.”

Samtidigt var det många kvinnor som uttryckte maktlöshet just kring situationen med barnen. Det finns många, många mammor som har ensamt ansvar för sina barn i RCA idag, för att pappan är död eller har stuckit eller inte bryr sig. Det är ett tungt ansvar, alldeles särskilt när barnen ska börja skolan och mammorna måste betala förhållandevis stora summor i skolavgifter. Om barnen dessutom blir sjuka blir det ytterligare en stor utgift, för vissa så stor att den nästan blir omöjlig att bära. ”Emelie, du tror kanske att jag bara hittar på det här, men jag har inte kunnat laga ordentlig mat på tre dagar för pengarna räcker inte”, sa en vän i Gamboula som lever ensam med fem egna barn och dessutom några till som hennes släktingar skickat till henne eftersom hon ändå har ett jobb. (Att jobbet ger mindre än 1,9 dollar om dagen, vilket är gränsen för extrem fattigdom, är det ingen som bryr sig om.)

Eftersom jag själv skilt mig sedan jag sist var i Gamboula, och även jag lever mestadels ensam med två barn, blev det så att ovanligt många samtal kom att kretsa kring detta med relationer som inte fungerar och hur man som kvinna och mamma kan och bör hantera det. Här såg jag, precis som i Sverige, en stor skillnad mellan äldre och yngre generationer. En förmiddag var jag på ”yakan”, odlingen, tillsammans med en barndomsvän och hennes mormor, som även kallar mig för sitt barnbarn. Min vän lever även hon utan man, fast med fem barn. Efter mycket diskussioner och problem hade hon inte sett någon annan utväg än att separera.

Medan vi rensade bland jordnötterna höll mormodern en lång monolog, riktad till oss båda, om att det aldrig var bra för en kvinna att överge sin man. Man skulle alltid försöka lite till. För barnens skull. Det kunde ju hända att mannen ändrade på sig till slut. Jag och min vän gjorde lama invändningar om att män kanske inte alls ändrar sig och att det kanske inte blir bättre av att kämpa för något som ändå inte fungerar. Men vi talade för döva öron. Vi fick höra en lång historia om en man som varit otrogen mot både sin första och sin andra fru, och när han till slut dött hade ingen velat begrava honom. Sensmoralen? Han hade gift sig med dåliga kvinnor.

”Men hur ska man då bära sig åt om en man inte vill lyssna på en?” frågade min kompis.
”Det finns alltid sätt”, sa mormodern, och berättade om hur hon själv hade brukat laga god mat åt sig och barnen och sett till att de ätit upp allt innan mannen kommit hem. Sen hade hon lagat något enkelt med alldeles för mycket chili och ställt fram på bordet och sagt att detta var vad de alla hade ätit idag, så han fick hålla till godo.
”När jag gjorde så brukade han bli mer kommunikativ ett tag”, sa mormodern, ”och jag fick mer pengar till mat också.”

En av de sista dagarna i Gamboula var vi med ett mobilt barn- och mödrahälsovårdsteam till byn Korondo utan för Gamboula. (Mer om det kommer.) Där fanns också fullt av kvinnor, med barn. Eftersom de trodde att vi var biståndsarbetare från någon organisation var det många som ville berätta sin historia i hopp om att få hjälp. Jag sa igen och igen att jag gärna kunde lyssna, men att jag inte hade några möjligheter att förmedla hjälp. Till slut var det en ung mamma som sa till sin kompis: ”Hon kan inte hjälpa oss, du behöver inte berätta för henne om vad du drömmer om.” Kompisen ryckte på axlarna. ”Alla har väl ändå rätt att berätta vad de önskar och drömmer om?” sa hon. Jag höll med. ”Okej”, sa hon. ”Jag önskar att det blir fred i det här landet.”

Det skulle vara dumt och osant att säga att precis varenda kvinna i RCA vill ha fred. Eller för den del att säga att det är något specifikt kvinnligt över att önska att det blir fred. Det är snarare något mänskligt. Men jag tror ändå att vi kan konstatera att det är en av de saker som väldigt många centralafrikanska kvinnor uttrycker: De vill ha fred! Inte bara i definitionen avsaknad av väpnad konflikt, utan en hel och full fred där alla får möjlighet att utvecklas och att uppnå inte bara de drömmar de har för barnen, utan också sina egna!

(OBS! Kvinnorna på bilderna har inget direkt samband med personerna som omnämns i texten, även om bilderna är tagna under samma resa.)