Tuberkulos

På mitt första besök på MVC sedan jag kommit till Sverige får jag en remiss till lungröntgen. Bara som en försiktighetsåtgärd, eftersom jag vistats i ett land där det finns mycket tuberkulos. Någon vecka senare sitter jag i väntrummet till drop-in röntgen på USÖ. Tankarna vandrar, och plötsligt befinner jag mig någon helt annanstans, i ett litet mörkt sovrum i ett hus i Bangui. Det är november år 2009, jag sitter på en låg pall i halvdunklet, och runt omkring mig finns ett tiotal människor, vissa bekanta och andra för mig främlingar. Charlotte sitter på en pall bredivd mig, Blandenne på en madrass längre in i rummet. Blandennes faster, som också heter Charlotte, sitter närmare dörren, genom vilken det skarpa dagsljuset faller in och gör mörkret omkring oss än mer påtagligt. Här finns också Wambunzus fru, några andra kvinnor som jag inte vet namnet på, Theo, och så Blandennes och Davids två barn. Och i mitten av ringen, i centrum för allas uppmärksamhet, sitter David. Eller resterna av det som en gång var David. För tre veckor sedan, när jag senast såg honom, satt han leende i bilen bredvid Erik och vinkade åt oss när de körde iväg mot Bakouma. Han hade varit sjuk men var på bättringsvägen, det var i alla fall vad vi trodde. Han hade gått en datakurs, vi hade anställt honom som Chef de Campement, och vi var optimistiska inför framtiden. Och nu, nu sitter han här, nej han sitter inte, han halvligger på sin madrass, uppallad mot några kuddar som en livlös docka. Bröstkorgen är insjunken, armarna tunna som stickor, och han orkar bara tala stötvis, några ord åt gången. Med jämna mellanrum skakas den tynande kroppen av rosslande hostattacker. Någon håller fram ett rostigt fat där han får spotta ut klumpar av segt slem. Om några dagar ska han dö, men det vet vi ännu inte. Vi skjuter insikten ifrån oss, klamrar oss fast vid hoppet.

Det är ett par dagar nu sedan David flögs ned till Bangui från Bakouma. Sedan dess har han körts runt till olika sjukhus i Bangui och till slut fått en lång diagnos: tuberkulos, malaria, amöba, tyfoid. Dessutom ett resultat på ett AIDS-test, som överlämnades endast till honom och hans fru i ett stängt kuvert. Vi andra vet inte vilket svar som fanns i kuvertet, ändå vet vi.

Som arbetsgivare, eller kanske ännu mer som vänner, har vi försökt på David inlagd på Banguis bästa sjukhus, men förgäves. Staten har nämligen ensamrätt på tuberkulosbehandlingar, alla som drabbas av denna sjukdom måste söka vård på Hôpitale Communautaire. David har inte velat gå dit. Hans fru förklarar, med all rätt, att han inte är tillräckligt stark för att tillbringa flera timmar i ett väntrum innan han eventuellt, men bara eventuellt, kan få träffa en läkare. Vi försökte hitta en lösning, och det slutade med att en läkare från det bättre, privata sjukhuset, erbjöd sig att behandla David i hemmet. Det är inte helt lagligt, men hur är det med nöden, den som inte har någon lag?

Men när jag sitter där i det dunkla rummet vet jag, någonstans inom mig, att det redan är för sent. Jag skjuter bort tanken, vill inte se sanningen, trots att den egentligen är glasklar. David har bestämt sig för att dö. Han vill inte mer.

-Han äter inte, säger Blandenne.
Jag frågar varför han inte äter. Mår han illa? Smakar maten inte bra? Jag vänder mig direkt till David, som får anstränga sig hårt för att svara.
-Jag… är bara… inte hungrig.
Jag säger att han måste äta, att det inte hjälper med några mediciner i världen om han inte får i sig mat. Jag hör hur orden klingar ihåliga. Han vet det. Han vet.

Ett häftigt meningsutbyte bryter ut mellan några av kvinnorna. Man vill sätta dropp. Wambunzus fru påpekar att hon var den som livade upp David med hjälp av dropp i våras när han var så här sjuk. Hon vet vad som behövs, han måste ha stärkande injektioner i några dagar, sedan kan de ta honom till sjukhus. Blandennes faster Charlotte motsätter sig bestämt detta. De har sagt på sjukhuset att David har vatten i lungorna. Att då sätta dropp och pumpa in ännu mer vatten i kroppen skulle vara direkt skadligt. De som är för dropp vinner till slut. David protesterar lamt men kan inte göra motstånd. Han får en ny hostattack. Han lyfter en svag arm mot Blandennes håll och visar att han är trött. Han vill lägga sig ned. Jag och Charlotte känner att det är dags att gå. Vår närvaro tröttar bara ut honom ännu mer. En i taget böjer vi oss ned bredvid honom för att säga adjö. Än en gång känns orden tomma:
-Fortsätt att kämpa. Gud kommer att göra sitt.
Hans axel är så tunn under min hand.

Blandenne följer oss ut på gården.
-Han vill inte äta, säger hon igen. Förut idag svimmade han när jag hjälpte honom på toaletten.
Jag upprepar att han måste få i sig mat, att inga mediciner gör någon nytta om han inte äter. Jag vet inte vad hon tänker. Kanske vet vi egentligen alla att det redan är slut.

Två dagar senare ringer telefonen. Jag och Charlotte är och handlar. Det är Blandenne. Jag svarar.
-David akui awe, är allt hon får fram innan rösten försvinner i ett skrik.
Han är död. Det är bara två dagar senare och han är död. Vi tar en taxi tillbaka till det dunkla rummet. Blandenne sitter på verandan, barfota med fötterna på den sandiga marken. Fler människor kommer, en servitör från CAWA är den ende jag känner igen, Martin. Vi ser på när David bärs iväg på en madrass ut till den bil som vi hyrt för att köra honom till frysrummet på sjukhuset. Vi gråter med de andra. På kvällen sitter jag en stund på en tom dödsvaka. Det finns inte många nära släktingar och vänner, inte många som verkligen sörjer. Martin kommer tillbaka. Paul sitter med en stund. Blandenne har dragit sig undan tillsammans med barnen. Bara en gång hör jag henne jämra sig. Ingen sjunger. Så länge jag är kvar bjuds det inte ens på något kaffe.

Jag åker hem och jag måste återgå till livet, måste vidare även om tomheten och saknaden ibland gnager i mig.

Och så, ett halvår senare är jag på lungröntgen. En försiktighetsåtgärd. Men det är ju något här som är fel. Det är inte jag som varit mest utsatt. Det är Blandenne och barnen som i första hand borde bli undersökta. Jag minns att jag frågade om de var vaccinerade, och det var de, men det var allt. När det handlar om människor långt bort är det lätt att skjuta ifrån sig. Men när man suttit i samma rum, hört samma människa hosta och sett samma rostiga fat räckas fram att spotta slemklumpar i, då blir världens orättvisor ibland obehagligt tydliga. Varför ska jag, och inte de?