Traditionell medicin, magi och mission

I mina två föregående inlägg (här och här) har jag berört detta med traditionell medicin och magi i Centralafrika. Det här är något som jag funderat mycket på genom åren. Dels för att det oförklarliga fascinerar mig, eller kanske framför allt människors förhållande till det oförklarliga. Men också för att det är något som många gånger kommit så nära min egen vardag. Jag är verkligen ingen förespråkare av alternativ läkekonst, inte heller är jag vidskeplig, och jag brukar inte ägna mig åt några magiska ritualer. Men under de år jag bodde i RCA var det ofta påtagligt att människors tro på det övernaturliga faktiskt påverkade både deras privatliv och deras arbetsliv – och därmed kom även jag i kontakt med det.

Det är lite svårt att skriva om detta, för det är så lätt att falla i diket där man berättar om ”det exotiska Afrika”, med sin naturreligion och sina medicinmän. Det stämmer så väl överens med så många afrikanska stereotyper att jag drar mig för att beröra ämnet. Men samtidigt tycker jag att detta är värt att fundera över från ett svenskt perspektiv, så nu tar jag risken att falla i diket, men hoppas att jag lyckas hålla mig på vägen.

Övernaturliga fenomen, magi och traditionell läkekonst är en del av nästan alla centralafrikaners verklighet. Det kan handla om växter som placeras ut på särskilda sätt för att förhindra stöld, om tron att ett blixtnedslag kan framkallas genom magiska ritualer, eller om alternativ medicin som i min text Ouango på andra sidan vägen. I bästa fall är det harmlösa sedvänjor som inte skadar någon nämnvärt, men ibland kan det faktiskt vara fråga om liv och död. Den som blir anklagad för att ha ”kastat blixten” på någon kan få ett hårt straff, och vissa traditionella medicinska ritualer som människor utsätter sig för är direkt skadliga.

När vi drev safariföretag i RCA och hade som policy att betala för vård som våra anställda behövde, förutsatt att personen sökte vård på ett sjukhus eller ett hälsocenter, dök det till som tätt upp fall där en anställd ifrågasatte varför vi inte ville betala för traditionell medicin. Personen i fråga kunde vara övertygad om att hans onda mage berodde på att en släkting till hans fru hade gått till en wanganga (person som håller på med traditionell medicin och magi) och skickat sjukdomen på honom, och att enda sättet att avvärja faran var att ge igen med samma mynt. Vi hade också personer som vägrade att arbeta i samma team för att den ene trodde att den andre försökte döda honom med hjälp av magi. Och jag har hört många berättelser om människor som träffat och blivit skrämda av naturväsen och andar ute i skogen, i floden, eller mitt i byn.

Man kan säga vad man vill om denna tro på det övernaturliga. Man kan säga att det är dumheter, att det inte är på riktigt och att människor borde sluta hålla på med det. Men oavsett vad vi själva tror om det hela, är det ändå ett faktum att väldigt många centralafrikaner faktiskt lever med en rädsla för att den onda magin en dag ska drabba dem själva. Och denna rädsla är högst verklig och påtaglig. Därför vågar många helt enkelt inte sätta all sin tillit till de mediciner de får på ett hälsocenter. För tänk om den verkliga orsaken till sjukdomen faktiskt bara går att komma åt med hjälp av magi! Eller tänk om personen som misstänkt ha skickat blixten på en ung kvinna kommer fortsätta med fler familjemedlemmar tills alla i den släkten är borta!

För mer än hundra år sedan började missionärer att sprida kristendomen till RCA. Där den nya religionen bredde ut sig förbjöds ofta de gamla sedvänjorna. Olika missionärer från olika delar av världen hanterade förstås saken på olika sätt, men resultatet verkar ändå oftast ha blivit att man ganska tydligt försökte skilja det ”gamla” från det ”nya”, och att det ”gamla” traditionella inte alls fick plats inom kyrkans väggar. Det här gör att man idag pratar väldigt lite i kyrkan om den traditionella medicinen och magin. ”Den som är kristen håller inte på med sådant”, är det officiella budskapet. Men man behöver inte skrapa mycket på ytan för att inse att de människor som går till kyrkan inte skiljer sig nämnvärt från andra i det här avseendet, och att de flesta kristna förmodligen är lika rädda som andra för den svarta magin.

Och här har jag en fråga som återkommer till mig med jämna mellanrum: Om nu den kristna missionen hade som målsättning att befria människor från ett ”liv i mörkret”, om man trodde och tror att ett liv med Jesus är ett liv i frihet (för att använda lite av kyrkans terminologi), har missionen då inte misslyckats ganska grundligt på den här punkten? Visst, människor i kyrkan kanske inte pratar så mycket om den traditionella magin. De kanske inte ens aktivt utövar den. Men de är fortfarande rädda. De är inte alls fria.

Tänk om missionärerna och kyrkans representanter, istället för att förbjuda, och hävda att den magiska verkligheten inte finns, hade valt en annan väg. En väg där man sagt: ”Okej, vi förstår att det här är verklighet för dig och att det skrämmer dig. Men du behöver inte vara rädd. Oavsett vad du upplevt, oavsett vad du sett och hört som skrämmer dig, så är Gud starkare.” Det tror jag hade varit ett mycket bättre sätt att förmå människor att våga lämna de traditioner och de övertygelser som gör dem illa.