Tio påsar längtan

Tio små plastpåsar tog jag med mig hem från RCA sist jag var där. Tio små orange påsar, lagom stora att hålla i handen. Ett svart, enkelt tryck skvallar om innehållet: ”Café Diamant – Sangha Mbaere”. Påsarna är enkelt ihopvikta och häftade med ett vanligt häftstift. Ingen vakuumförpackning här inte. Förmodligen är det kaffe av ganska dålig kvalitet, om man skulle fråga en kaffekännare. I RCA odlas endast Robusta-bönan, det är för låglänt för finkaffet Arabica. Bönorna plockas för hand och torkas ofta på någon gårdsplan, direkt på marken, innan det köps upp av ett rosteri. Rosterierna ägs och drivs ofta av landets handelselit: libaneser. Bönorna rostas och mals, och packas i påsar med rosteriets namn: Café Diamant, ”jätten” Star, eller min egen favorit: Pendere Café ti Mambere Kadeï. (Det fina kaffet från Mambere Kadeï – Mambere Kadeï är provinsen där jag själv växte upp.)

Jag njuter mina värdefulla påsar långsamt, varvar dem med ”vanligt svenskt” kaffe från Ica. Bjuder bara några utvalda. När man får besök av någon själsfrände som också har ett andra hemland i hjärtat av Afrika är det ett bra trick för att skapa lite nostalgi: ”Åh, det luktar Afrika-kaffe!” Jag lärde mig härom dagen att luktsinnet har sitt centrum i hjärnan nära känslocentrat, och att dofter därför på ett alldeles särskilt sätt kan framkalla olika känslor. Jag tvivlar inte på att det är sant.

Som sagt, en kaffekännare skulle nog döma ut mitt kaffe som ett kaffe av ganska dålig kvalitet. För mig däremot är detta vad jag skulle kalla för riktigt kaffe. Milt i smaken, himmelskt gott. Jag kan ta påtår flera gånger om! Ja, om jag nu inte ska vara sparsam så att det räcker lite längre.

En vän kommer och hälsar på, en från CAWA-familjen, som också har bott och arbetat i bushen. Över en kopp riktigt kaffe pratar vi om den där längtan som molar i hjärtat. Vi säger samma sak: Det är inte det att det skulle vara dåligt att bo i Sverige. Vi har det bra här. Men längtan efter något annat, efter varma nätter och vidunderlig frihet, den släpper inte taget. Man kan hålla den i schack, man kan leva ett väldigt bra liv, men så ibland så suger det till och man vill bara strunta i allt, köpa en flygbiljett och dra!

Det finns en annan sorts kaffedoft också, men den kan inte exporteras, den måste upplevas på plats. Den som en gång har dragit in doften av blommande kaffe i den fuktiga gryningen en tidig decembermorgon vet vad jag menar… menar med den där längtan.