Tillbaka från Bakouma

Tillbaka i Kocho igen efter en lång bilresa i en öppen bil och varierande väder. Vi lämnade Bakouma i förrgår eftermiddag, och med ett bildäck som stol och en hoprullad madrass som ryggstöd, på flaket av en pick-up, tillbringade jag de första fem timmarna av resan i ett glest men ihållande regn av sågspån, som kom sig av att vi lastat plankor ovanpå bilen. När vi började köra var det tryckande varmt, men en liten regnskur (med riktigt regn – inte sågspån) strax innan skymningen svalkade skönt, och de sista två restimmarna den dagen satt jag och njöt av doften av blöt jord och blixtarna som lyste upp himlen bakom oss. Runt halv åtta kom vi fram till en av våra safaricamper, Mbari, där Erik och barnen mötte upp.

Följande förmiddag ägnades åt att titta igenom Mbari-campen och prata om vad som behöver renoveras och göras om till nästa år. Efter lunch var det dags för nästa etapp av resan, denna gång i framsätet med två barn i knät och med Erik som chaufför. Vid avfärd var det återigen tryckande hett, med mörka moln som tornade upp sig i öster. Vi korsade Mbari-floden på vår egenkonstruerade färja och hann köra en dryg timme innan det började duggregna. Påhejad av Axel, som för tillfället tävlar om allt och nu absolut ville “vinna över regnet”, gasade Erik på så vi nästan stod på två hjul i kurvorna, men det hjälpte inte mycket. Snart stod regndropparna tätt i luften, och vi halade fram en presenning som drogs över bilen och fick tjäna både som tak och en föga genomskinlig vindruta. Barnen skickades bak till killarna på flaket, som hade det relativt torrt, och medan Erik körde vidare i långsammare tempo, fick jag sitta framåtlutad och hålla fast “vindrutan” så att den skulle hålla sig på plats och inte flyga upp, men samtidigt ge Erik ett litet titthål för att se vägen.

Vi fortsatte så under ungefär en halvtimme. Sedan klarnade det upp igen, presenningen veks ihop och vi kunde återgå till ett snabbare tempo. Framför oss på vägen steg vattenångan från den fortfarande varma marken, och påminde oss än en gång om hur oändligt vacker denna vildmark är. Det skymde och det mörknade, små barnarmar och ben fick gåshud i fartvinden och vi plockade fram filtar att värma dem med. Vid sjutiden rullade vi in till Kocho och blev välkomnade av kollegor som snabbt hjälpte oss att lasta av, hämtade duschvatten och ställde fram kvällsmat.

Så jag hoppas ni förstår: Vi har det bra! För vad är väl lite sågspån, damm, regn och kyla, mot fartvinden i håret och friheten i ett liv som detta?!