Tillbaka efter en lyckad resa till Bakouma

Så är jag tillbaka till Kocho igen, efter en lyckad resa till Bakouma. Om den finns så mycket att säga att jag inte vet var jag ska börja. Idag har jag sammanfattat den i drygt tio sidor anteckningar, som så småningom ska bli till en rapport, en första projektutvärdering, samt en enkel analys av den kontext som vi ska jobba i.

Jag har varit i Bakouma många gånger förut, även om det nu var tre år sedan sist. Vad som skiljde den här resan från tidigare besök är att jag nu för första gången var där i syftet att verkligen träffa och prata med lokalbefolkningen. Tidigare har möten med myndigheter och betalning av fällavgifter och skatter stått på agendan, och att prata med vanligt folk har det inte riktigt funnits tid för. Att nu kunna sitta i timmar och diskutera lokala förhållanden med en av de mer framgångsrika handelsmännen i stan, eller ha möjlighet att stanna och prata med en grupp människor som satt och drack palmvin vid ett litet bord under ett mangoträd längs huvudgatan, eller att ha tid att samtala med kvinnorna som kommer och säljer jordnötssmör och grönsaker om deras situation, gav en mycket djupare insikt i hur livet faktiskt ser ut för dem som lever i Bakouma.

I tisdags eftermiddag hade jag mitt enda mer formella möte, med rektorer, lärare samt representanter för föräldraföreningarna i skolorna i Bakouma och de närliggande byarna Zimé och Lengo. Dessa fyra skolor, med sammanlagt ca 800 inskrivna elever, har fyra lärare som är betalda av staten. Eller snarare borde vara betalda av staten, nu har de inte fått lön på fyra månader på grund av läget i landet. De har hjälp i undervisningen av åtta föräldrar, som får lite ekonomisk hjälp genom de föräldraföreningar som tar ansvar för en stor del av driften av skolorna, något som staten inte på länge – om någonsin – har skött. I brist på annan finansiering har föräldraföreningen blivit tvungen att ta ut extra skolavgifter, och det är här som Chinkoprojektet vill komma in och bidra genom den insamling som vi bedrivit under hösten. Under mötet i tisdags diskuterade vi hur de insamlade pengarna bäst ska användas och administreras. Vår ursprungliga tanke var att betala föräldralärarna, men hur gör man när inte ens de riktiga lärarna blivit betalda? Och när den person som är ansvarig för skolorna i hela regionen (motsvarande kommunen) inte kan sköta sitt jobb eftersom han måste finansiera allt med sin egen lön – av vilken även han bara fått ut en liten del? Dessutom är Bakouma, Zimé och Lengo bara en liten del av det område som Chinkoproject vill omfatta i sitt arbete. Börjar man tänka så är det lätt att bli överväldigad och känna att vi ändå inte kan göra något annat än att skrapa på ytan. Men man kan också vända på det: Vi har faktiskt samlat in en betydande summa, och tack vare dessa pengar kunde vi nu komma fram till en lösning som, ifall ingenting oväntat händer, åtminstone kan garantera att skolorna i Bakouma, Zimé och Lengo kan avsluta även detta läsår. Det känns glädjande att kunna bidra till något sådant!