Tillbaka

Tillbaka i Berberati, med ett Internet som inte fungerar. Dagen innan vi åkte till Bangui slog blixten ner här och förstörde någonting, vilket gör att vi nu bara har tillgång till ett lokalt nätverk men ingen anslutning till Internet. Förhoppningsvis är det bara säkringar som bränts, i så fall är det ganska enkelt fixat. Erik håller på och kollar upp det nu. Om det är mer än bara säkringar som förstörts är det värre. Då får vi nog räkna med att använda internetcaféet hos katolikerna under den sista veckan här i Berberati. Det fungerar ju bra det också, även om det är mycket mer tidskrävande.

Dagen innan vi åkte härifrån hände också något annat. Olivier, som arbetar här i köket, blev arresterad av den lokala polisen. Han hade under en tid haft en liten motorcykel hos sig, som han hyrt av en äldre släkting för att köra motorcykeltaxi med och på så sätt tjäna lite extra pengar. I förra veckan blev motorcykeln stulen. Olivier anmälde stölden och försökte själv hitta tjuven, men utan resultat. Sedan, i torsdags, kom Olivier inte till jobbet på morgonen som han brukar, och vid niotiden kom hans pappa och meddelade att han var arresterad. Eftersom det gått flera dagar utan att de hade hittat vare sig motorcykeln eller tjuven så hade den äldre släktingen börjat anklaga Olivier och sagt att han bara iscensatt stölden, men att han egentligen själv låg bakom alltihop och hade sålt motorcykeln och behållit pengarna. Det var inte mycket vi kunde göra. Dyker man upp som vit och försöker medla blir det oftast bara värre. Då finns det alltid någon som ser att det finns pengar att hämta, och så höjs eventuella bötessummor flera gånger om. Vi lät alltså det hela bero och hoppades att det skulle vara löst när vi kom tillbaka från Bangui.

Idag är dock Olivier fortfarande kvar i arresten. Det har bestämts – med största sannolikhet utan någon som helst typ av rättslig prövning – att han inte ska släppas förrän han betalat motorcykeln. Familjen har bett om att han ska få bli fri så att han kan arbeta och tjäna ihop pengar att betala med, men det har inte blivit beviljat. Anledningen? Jo, att ”hans vita” har kommit tillbaka och att de säkert kommer att resa bort med honom om han släpps, och så kommer släktingen aldrig att få några pengar för sin motorcykel. Igår när Elisa, som också arbetar här i köket, var uppe för att hälsa på Olivier fick hon inte ens se honom utan de fick prata med varandra genom en stängd dörr, som om han vore en farlig brottsling som var tvungen att sitta isolerad.

När jag tog bort min tidigare publicerade text ”laglöst land” så skrev jag att jag skulle återkomma med ett mer objektivt inlägg i frågan. Här är ett sådant inlägg, säkert kommer det fler. Exempel på liknande situationer finns det gott om, situationer där de så kallade lagens väktare inte bryr sig ett dugg om att ta reda på vad som egentligen hänt, utan helt enkelt lyssnar på den person som är mest inflytelserik, på den som har mest att erbjuda om ett fall döms till deras fördel. Jag vet inte hur det ligger till just i fallet med Olivier, men jag vet att det alltför ofta händer att den ena av två parter i en konflikt helt enkelt säger: ”Döm ut den högsta bötern ni kan, så får ni 20 % av beloppet i egen ficka.” Självklart blir den ”skyldige” då dömd att betala böter. För vem bryr sig egentligen om rättvisa? Det enda som betyder någon är väl att jag och min familj har mat på bordet, kläder att sätta på kroppen och tillräckligt med pengar för att kunna köpa en ny flashig mobiltelefon?

Jag vet inte om man ska göra något eller inte. Om man gör saken bättre eller sämre genom att lägga sig i. Jag vet inte. Jag blir bara så arg. Det kan inte få fungera så här.