The beginning of the end
Det är inte så att jag inte skulle trivas, absolut inte. Jag bor fortfarande i paradiset på jorden. Men så här i början av april, när säsongen lider mot sitt slut, då börjar tankarna ändå vandra om man ger dem tillfälle. Vandra långt bort, söka sig till något annat, något som bryter det ständigt återkommande mönstret av kunder som kommer, kunder som åker, eland-fester, redovisning av handkassor och chokladmousse på fredag.
Plötsligt befinner jag mig vid fikabordet hemma hos mamma och pappa på den nya uteplatsen. Eller kanske på en cykel på väg genom den svenska sommarkvällen. Eller mitt i stan i Örebro, med en kasse nya kläder i handen. Sommaren har tagit mina drömmar i besittning. Sommaren, som alltid ter sig så underbar så där på håll. Sommaren, då man ska hinna med tusen saker och lite till. Sommaren.
Om två månader flyger vi från Yaounde. Lagom till studenten landar vi i Sverige. Jag försökte förklara för Theo vad som ligger framför oss den närmaste tiden: först ska vi vara lite mer i Kocho, sen ska vi åka bil till Bangui, sen ska vi vara lite i Bangui, sen ska vi åka bil till Berberati, sen ska vi vara lite i Berberati, sen ska vi åka bil till Yaounde, och sen ska vi flyga till Sverige och träffa mormor och morfar och David och Elise. Theo förkortade det hela litegrann. Han tyckte att vi skulle flyga till Sverige redan imorgon, så idag har han packat.
Men ännu är vi kvar i Kocho, och apropå ingenting så måste jag berätta om det nyaste tillskottet på frukostbordet. Jag tycker egentligen inte att det är särskilt häftigt med historier om vilka fantastiska eller förfärliga maträtter som man får smaka i främmande (?) land, men detta var ändå lite roligt. Häromkvällen, efter regnet som slutligen kom, svärmade flygtermiterna. I västra RCA, där jag växte upp, brukade man samla ihop dessa och rosta för att äta som tilltugg eller koka ihop i en sås. En delikatess faktiskt. Men igår kom Georges till mig med något som jag aldrig tidigare smakat. Stolt räckte han fram en burk med något som liknade jordnötssmör, fast lite mörkare i färgen.
”Jag fick ihop en hel burk,” sa han med ett stort leende. ”Den är till dig.”
Ungefär samtidigt som jag tog emot burken förstod jag vad det var. Han hade pratat om detta några dagar tidigare med en drömmande ton i rösten: ”kpi ti bobo”. Malda flygtermiter. Att äta till bröd eller sötpotatis eller egentligen vad som helst. Tyckte jag om rostade termiter så skulle jag älska detta, sa Georges. Och… jo, visst gick det att äta på frukostmackan, även om jag nog föredrar att äta dem, så att säga, helstekta. Men nu har jag en hel burk, och en gåva lämnar man ju inte tillbaka. Återstår bara att tugga termitmackor alltså…