Tevisdom för vilsna själar av Cecilie Östby

I maj 2017 skrev jag en recension av Cecilie Östbys debutroman Mistelbarn. För en tid sedan fick jag ytterligare en bok av samma författare i min hand, denna gång en novellsamling: Tevisdom för vilsna själar. Jag ska medge att det är ganska länge nu som boken har legat på mitt nattygsbord i väntan på att jag ska skriva något om den. När jag lagt mig och när jag stigit upp har jag sett den vita, rena framsidan där bokens titel står skriven på en lika vit te-etikett. En snygg design, som får en djupare innebörd efter att man läst samlingens titelnovell.

Till stor del beror det här långa dröjsmålet på saker som hänt i mitt eget liv, något annat ska jag inte påstå. Men det finns också något i den här novellsamlingen som inte riktigt låter sig fångas. Det finns ett djup och en mystik som jag behövt tid på mig att ta in. Cecilies noveller befolkas av människor som slits mellan vad de vill och vad de borde. Eller ska jag kanske säga mellan vad de vill och vad de också vill. Kanske till och med mellan vilka de är och vilka de också är. Vi möter författaren som inte får sina manus antagna och som därför till slut testar att presentera sin bästa vän, som är mycket vacker, som upphovsman till verket. Vi möter skådespelaren Keth som säljer hela sitt liv för en roll i en pjäs och en räv i mässing, och vi får träffa Juliet som använder en minst sagt kontroversiell metod för att vinna tid.

I bokens titelnovell sitter Alice Lagergren hos polisen och blir förhörd om ett mord på 987 kvinnor. Alice själv är inte misstänkt, utan är inkallad som vittne eftersom hon befunnit sig på brottsplatsen. Genom förhöret målas en bild upp av en mäktig företagsledare vid namn Kajsa Ivar. Företaget säljer en sorts te, och Alice har som praktikant haft ansvar för att skriva små visdomsord på de små etiketterna som sitter fast i tepåsens snöre. Visdomsorden gav bra marknadsföring, men Kajsa ville ha ännu mer och hade snart dragit in Alice i ett riskfyllt spel. Men vem är egentligen Kajsa? Och vem är Alice?

Något jag slås av om och om igen när jag läser Cecilies noveller är de starka personporträtten. Utan att berätta för mycket låter hon läsaren komma karaktärerna under ytan. Vi får se rätt in i dubbelheten, tvivlen och – ibland – galenskapen. Och samtidigt lämnar jag novellsamlingen med en känsla att det nog egentligen fanns mycket mer att upptäcka om dessa människor. Jag har bara skrapat lite på ytan. Flera gånger får sista meningarna i varje novell mig att haja till och tänka: ”Vad hände nu?”. Och det är precis så det ska vara med noveller. På en nivå bjuder de helt enkelt på en skön liten lässtund. Men på ett djupare plan ligger de kvar, fortsätter att snurra i tankarna, får mig att fortsätta ställa frågan om och om igen: Vad var det egentligen som hände?