-
Run for Panzi – en annan utmaning
Nej, jag ska alltså inte färga håret blått. Men jag har antagit en annan utmaning. Om tre veckor ska jag, tillsammans med ett stafettlag från jobbet, delta i Tjejmarathon, till förmån för Kongos kvinnor. Närmare bestämt för Panzisjukhuset i Bukavu, DR Kongo, som specialiserat sig på att ta hand om kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt. Ni kanske har hört talas om Dr Mukwege och det fantastiska jobb som han och hela sjukhusets personal gör för att hela dessa kvinnor. Annars kan ni läsa mer om det här.
Loppet samlar alltså in pengar till Panizis arbete, och som deltagare förväntas jag, utöver startavgiften på 450 kr, samla in minst 1000 kr från vänner och bekanta. Alltså behöver jag er hjälp. Kan du tänka dig att bidra med en femtiolapp eller en hundring eller valfritt belopp? Du kan i så fall ge ditt stöd på tre sätt:
- Med kort: Klicka här för att komma till PMU:s insamlingssida. (Kom ihåg att skriva mitt namn i kommentarsfältet!)
- Med sms: Sms:a RUNFORPANZI till 72980 för att skänka 100 SEK. Skicka sedan ett sms till mig på 073-0735285 så att jag får med summan i ”min” insamling.
- Det går också bra att ge pengar till mig i handen, så sätter jag in dem.
Tack på förhand!
(Och för er som drar er till minnes att jag i höstas sprang Bergslagsleden Ultra, ett terränglopp på 47,5 km: Nej, det är så klart ingen jätteutmaning för mig att springa en av fem mil på Tjejmarathon. Det är liksom inte på grund av min ”gigantiska” insats som ni ska skänka pengar. Utan på grund av Panzisjukhusets på riktigt-gigantiska insats för kvinnor i Kongo. Här finns ett par filmer som visar lite av det arbete de gör. De återställer inte bara sargade kroppar. De hjälper till att bygga drömmar.) -
Virunga – ur männens perspektiv
Igår kväll tittade jag på dokumentären Virunga (se trailern här), som visar utmaningen i att jobba med djurskydd i en politiskt instabil region som östra Kongo.
Det är en välgjord film, och jag känner igen mycket av problematiken som målas upp från andra parker i centrala Afrika: Vapen och militära grupper som dels tjuvjagar, dels skapar ett säkerhetsmässigt problematiskt läge där det är svårt att fokusera på djurskyddet. Och så pengar, ekonomiska intressen som underminerar parkens verksamhet.
Här finns människor som slåss för att parken ska få finnas och som ser dess värde både för djuren och naturen i sig, men också för att naturturism är en ekonomisk resurs att ta vara på. Och så finns det andra som menar att utvinning av olja och mineraler är så mycket mer lönsam och kan ge mycket större ekonomisk tillväxt regionen.
Det som slår mig i Virunga-filmen är dock vilka som får komma till tals, vilka som får berätta historien om Virungaparken. Trots en ung, vit kvinnlig journalist som spelar en viktig roll, är det helt klart en manlig värld som skildras. Det är en värld där kampen för parken är ett krig. Ett riktigt krig med arméer, uniformer och automatvapen.
Och jag vet, militära grupper och tjuvjägare är beväpnade och drar sig inte för att döda. Jag förstår behovet av att ha parkvakter som arbetar med militärisk disciplin för att skydda djurlivet. Men jag undrar ändå: är det hela sanningen om hur Afrikas djurliv ska kunna räddas? Eller finns det andra perspektiv, andra sätt?
Och jag undrar: Varför kommer de afrikanska kvinnornas röster inte fram i dokumentären om Virunga?
