Härom dagen skrev jag om barn och läsning, och jämförde svenska barns möjligheter att läsa böcker på sitt modersmål med exempelvis centralafrikanska barns.

På kursen i barnlitteratur har vi också läst en del om barns möjlighet att själva få använda språket kreativt och skapa egna texter. Att läsa och skriva kan beskrivas som olika sidor av samma sak: att få fästa sina tankar i ord och formuleringar, må det vara egna eller andras.

Jag tror att vi människor mår bra av just detta att få fästa tankarna. Att ge lite stadga åt funderingarna som irrar härs och tvärs i hjärnan och ibland gör oss galna. Världen är helt enkelt för komplex för att vi ska greppa den. Kan vi formulera någon del av den här komplexiteten i en berättelse har vi hjälpt vår egen tanke en bit på vägen. Jag tror att det kan få oss både att växa och att våga sträcka oss utanför vår invanda trygghetszon.

För några år sedan berättade en bekant i CAR hånfullt om ett ”löjligt och onödigt initiativ” av en hjälporganisation i landet. Man hade (som jag nu minns det) samlat ihop barn från olika konfliktgrupper. Sedan hade man gett barnen i uppgift att skriva dikter och berättelser om kriget och om drömmen om fred och försoning. När dikterna och berättelserna var klara fick de som ville läsa upp dem för gruppen.

Vad utfallet av detta arbete blev vet jag inte. Men jag skulle inte ens i mina mest cyniska stunder vilja kalla det för onödigt, som min bekanta. Det kanske inte gav något direkt, synligt resultat. Det mättade inga magar och gav ingen tak över huvudet. Men tänk att barn från grupper som egentligen ligger i strid med varandra har kunnat samlas och dela en gemensam berättelse om kriget. Det är stort!

En form att använda för att även läs- och skrivsvaga barn ska kunna delta i sådana här övningar är poesi. Inom poesin får man göra som man vill. Man skriver det man känner. Skiljetecken och korrekt ordföljd spelar ingen roll. (Även om man förstås KAN välja att sätta upp riktlinjer för sig själv genom olika typer av skrivregler och  versmått.) I den svenska versionen av Poem Express, en internationell lyriktävling för barn 6-12 år, skrev en pojke som bara bott i Sverige några månader följande dikt, med nästan alla ord han kunde på svenska:

Träd Får Fåglar Bil
Det här är mitt Kurdistan

Om jag fick välja ett önskejobb/uppdrag under de sex närmaste månaderna (och om jag fick göra det helt utifrån mina egna behov, utan att behöva ta hänsyn till familjen), då skulle jag nog dra till CAR eller Kongo eller nåt och starta en nationell rörelse där för Poem Express. Vilken grej alltså!

Här är en till dikt, som en kollega hade med sig hem efter ett fältbesök i Libanon. En dikt uppsatt på väggen i en skola, och som andas stor kärlek till ett stolt hemland. Också väldigt viktigt att få formulera.