-
Månadens bok: Akimbo och elefanterna
Akimbo och elefanterna av Alexander McCall Smith
Om boken
Akimbo är en kille i 10-årsåldern som bor med sin familj i utkanten av ett stort viltreservat någonstans i Afrika. Hans pappa arbetar i reservatet, och Akimbo får ofta följa med honom när han och de andra männen åker ut för att till exempel laga viltstängsel eller bara patrullera för att se till att allt är som det ska.
Under en sådan utflykt i reservatet upptäcker viltvårdarna en skjuten elefanthona, och bland buskarna alldeles intill finns honans lilla unge som nu verkar alldeles övergiven. Akimbo vill ta hand om ungen, men hans pappa försäkrar honom om att ungen kommer att få det bättre om den får stanna hos elefantflocken. Akimbo förstår att hans pappa har rätt, men under dagarna som följer kan han inte sluta att tänka på den lilla elefantungen, och i hemlighet bestämmer han sig för att försöka sätta fast tjuvskyttarna som jagar elefanter inne i reservatet. Han tänker ut en plan, men förstår att han aldrig kommer att få sätta den i verket om han frågar sin pappa om lov.
I smyg söker han upp ledaren för ett gäng tjuvskyttar och ber att få följa med nästa gång de ska in i reservatet för att jaga. Det får han, men hans uppdrag visar sig bli både svårare och farligare än han räknat med. Hur ska han klara av att skydda de elefanter som den lilla gruppen är ute efter, och samtidigt se till att tjuvjägarna blir upptäckta av parkens viltvårdare och åker fast?
Svårt ämne i en barnbok?
Jag har haft lite svårt att veta hur jag ska skriva om den här boken. Jag tror att det har att göra med att jag har bott i en del av Afrika där tjuvjakt på elefant kan vara en oerhört brutal verksamhet, inte bara för elefanterna utan också för de människor som är inblandade. Tjuvjakt kan aldrig ses som något positivt, men där jag har bott, i Centralafrikanska Republiken, kan man väldigt grovt dela in tjuvjakten i mer lokal tjuvjakt för köttets skull, och organiserad tjuvjakt på framför allt elefant. Den senare bedrivs ofta av ligor som kommer in från andra länder, och de skyr inga medel. Att placera ett barn i den miljön har känt svårt för mig. Samtidigt är jag ju egentligen av åsikten att man ska kunna skriva om vad som helst för barn, om man gör det på ett barnanpassat sätt.
Är Akimbo och elefanten då barnanpassad? Jo, men i slutändan tycker jag nog det ändå. Barnanpassad och samtidigt på det stora hela realistisk. Kanske känns det lite naivt ibland, men författaren får ändå fram den skada som tjuvjakten orsakar, faran, svårigheterna och något av brutaliteten. Samtidigt är det utformat som ett äventyr där ett beslutsamt och modigt barn får spela en viktig och avgörande roll. Det här är en spännande bok om ett viktigt ämne som vi inte så ofta pratar om med barn. Det är en bok som är väl värd att läsa.
KORTFAKTA
Författare: Alexander McCall Smits (övers. Peder Carlsson)
Illustratör: Peter Bailey
Utgivningsår: 1990
Utgivningsår, svensk utgåva: 2010
Förlag: Damm Förlag AB
Jobba med boken
Fundera
I sin iver att rädda elefanterna väljer Akimbo att göra något som han egentligen inte får för sina föräldrar. Tycker du att det är rätt av honom att göra så? Finns det andra tillfällen när det kan vara okej att göra något som man egentligen inte borde? Finns det tillfällen när man alltid måste lyssna på sina föräldrar eller andra som bestämmer?
Lär er mer om tjuvjakt på elefanter
Att skydda elefanter, som Akimbos pappa gör i naturreservatet där han jobbar, är ett viktigt arbete. För hundra år sedan fanns det ungefär 10 miljoner elefanter i Afrika. Idag finns det inte ens en halv miljon kvar enligt Världsnaturfonden, WWF. Tjuvjakt är ett av de största hoten mot elefanter, och den viktigaste anledningen till att man jagar elefanter är att man vill komma åt deras betar. Betarna, som kallas elfenben, används sedan för att snida olika prydnadsföremål.
Det är olagligt att handla med elfenben i hela EU och på många andra håll i världen. Kina, som tidigare har varit en stor importör, förbjöd handeln med elfenben 2018. Ändå fortsätter tjuvjakten, och föremål av elfenben säljs i flera andra asiatiska länder, och på andra håll i världen. Det händer att turister köper elfenbensfigurer i tron att de är tillverkade av något annat. Ju fler som känner till att det är olagligt – och dessutom väldigt dåligt för elefanterna – att köpa elfenben, desto svårare blir det för dem som fortfarande försöker tjäna pengar på elefanternas betar. Fundera på om du eller ni i klassen kan göra något för att berätta för andra om att de inte får handla med elfenben? Kanske kan ni göra ett kort filmklipp där ni berättar om problemet? Eller affischer att sätta upp i klassrummet?
På Jordbruksverkets hemsida kan man läsa mer om handel med elfenben och vad som är tillåtet och inte. Texten är lite krånglig, men innehåller intressant information. Det går också att läsa om elefanter och tjuvjakt på WWF:s hemsida.
Känn igen spår av vilda djur
I boken har tjuvjägarna en spårare som följer de vilda djurens spår och försöker leta rätt på dem. Att vara spårare är ett svårt jobb, för spåren är inte alltid tydliga, men en riktigt duktig spårare brukar kunna läsa ut en hel massa av ett spår: vilken djurart som har lämnat det, om det är ett vuxet djur eller en unge, hona eller hane, om djuret har sprungit eller gått långsamt, och hur länge sedan spåret gjordes. Leta i boken efter olika djurarter som nämns och sök på internet eller i böcker efter hur deras spår ser ut. Bonus: Känner ni igen några spår efter vilda djur i Sverige?
Vill du läsa om fler Månadens bok? Här finns en lista över alla böckerna.
-
Månadens bok: Amolle från Niger i Afrika
Amolle från Niger i Afrika av Görel Espelund och Melker Dahlstrand
Om boken
Amolle från Niger i Afrika är något så ovanligt som en fotografisk bok för barn som är utgiven på 2000-talet. Genren, med foton istället för målade bilder, hade sin glansperiod på 60-, 70- och 80-talen. De senaste årtiondena har bara enstaka titlar getts ut, bland annat då denna bok om den nigeriske pojken Amolle. Enligt en kort liten notering på försättsbladet ingår den här boken i en serie som kallas Barn i världen, men den kan inte ha slagit igenom så stort för det är svårt att ens hitta och läsa om den den på internet idag. Boken verkar också vara svår att få tag på idag om man vill köpa den, men den finns på ett flertal bibliotek.
Dokumentär med fiktiva inslag?
Författaren Görrel Espelund är frilansjournalist och har bott i Afrika under många år. Fotografen Melker Dahlstrand, som har tagit alla foton, har också arbetat i många olika länder i Afrika. Mitt intryck är att boken om Amolle i stort sett är en verklighetsskildring, inte olik ett tidningsreportage. Det sägs inte rakt ut, men jag är rätt säker på att Amolle finns på riktigt (även om han numera måste vara vuxen), att hans mamma verkligen heter Tichirifte och hans pappa Adoume och att familjen är tuareger som lever i öknen och har getter och kameler som de tar hand om. I stort sett skildrar boken vad Amolle gör under en vanlig dag. Han vaktar getterna i öknen tillsammans med sin kusin Ismaghil, hämtar vatten och hugger ved. På kvällen sitter han runt elden tillsammans med sina föräldrar medan natten breder ut sig, mörk och tyst, runt omkring.
Det finns också inslag som förvisso är realistiska, men som jag gissar är påhittade – eller åtminstone lite tillrättalagda – för att skapa en bättre historia. En sådan sak är Amolles drömmar om att få börja skolan. Det har gjorts till bokens huvudkonflikt. Pappa Adoume har en kusin som bor i stan, och Amolle har varit hos honom och sett hur många böcker han har. Tänk om han kunde få lära sig att läsa dem! Amolle drömmer sig bort så mycket när han tänker på skolan att han glömmer ha koll på getterna som han och Ismaghil vaktar. Och så försvinner en get! Katastrof! Amolle skäms. Getterna är ju så väldigt viktiga för familjen. Hur ska det nu gå?
Fint sätt att lära sig om barn i andra länder
Amolle från Niger i Afrika är egentligen inte en historia som jag blir särskilt fängslad av. Ibland känns den lite hoppig, och någon gång verkar det snurra till sig i tidsperspektivet när det först är ”nästan kväll”, och sedan fortsätter dagen och arbetet i flera timmar till utan att det blir mörkt. Men jag gillar ändå idén att berätta om hur barn har det i andra delar av världen med hjälp av böcker som denna. Det är ett bra sätt för svenska barn att inte bara lära sig fakta om andra länder, utan att också komma närmare och kunna leva sig in i hur andra barn kan ha det. Här tror jag också att fotona verkligen hjälper till att förmedla känslan av att det är på riktigt. Amolle är ingen fiktiv figur i en påhittad värld. Han finns, och det finns fler barn som lever precis som han.
Bilderna visar också mycket av det som inte kommer fram i den ganska sparsamma, men välskrivna, texten: hur miljön ser ut, hur Amolle bor, hur getterna ser ut när de betar och hur stor öknen är. Och dessutom – något som jag vet att jag ofta återkommer till när det gäller illustrationer – Amolles relationer till föräldrarna och kusinen Ismaghil. Bilden på Amolle och hans mamma när han precis har berättat om den försvunna geten kan jag titta länge på. Här finns så mycket känslor! Jag kan mycket väl tänka mig hur jag för några år sedan kunde ha suttit med mina (numera lite för stora) pojkar och pratat länge om hur Amolle har det, vad han gör på dagarna och hur det skulle vara för dem om de var födda i Niger. För även om den bortsprungna geten och skoldrömmarna tillför en välbehövlig röd tråd till berättelsen är det ändå skildringen av familjen och vardagslivet som berör mest, både i text och bild. Det är i det jag vill stanna kvar och ta reda på mer. Och därför blir boken en fin läsupplevelse, trots att själva historien inte riktigt lyckas fånga in mig.
(TILLÄGG: Några dagar efter att jag skrivit recensionen läste jag boken tillsammans med min treåring. Jag trodde egentligen att hon var lite för liten, men till skillnad från mig blev hon riktigt engagerad i Amolles önskan att gå i skolan. När han till slut får veta, på näst sista sidan, att han faktiskt ska få börja i en nomadskola, kom det ett högt och spontant: ”JA!” från henne. Så man kan helt klart uppleva boken på olika sätt.)
KORTFAKTA
Författare: Görrel Espelund
Fotograf: Melker Dahlstrand
Utgivningsår: 2005
Förlag: LL-förlaget
Jobba med boken
Fundera
Amolle vill gärna gå i skolan, men hans pappa tycker att det är onödigt. Man behöver inte kunna läsa för att vakta getter, tycker pappa. Vad tycker du? Är det viktigt att gå i skolan även om man ska jobba med något där man inte behöver kunna läsa? Varför? (Amolle vill ju förresten inte vakta getter. Han vill bli lärare. Räcker det kanske att de som ska bli lärare eller läkare eller jobba på kontor går i skolan?)
Berätta om en vanlig dag för dig
I boken får vi veta hur en vanlig dag brukar se ut för Amolle. Hur ser en vanlig dag ut för dig? Vilka är de största skillnaderna mellan en vanlig dag för dig och för Amolle? Finns det några likheter?
Lär dig mer om ett ökendjur
Amolle bor i öknen. Hans familj är nomader. Det betyder att de inte bor på ett enda ställe, utan att de flyttar runt för att hitta bete åt sina djur. Amolles familj har getter, kameler och åsnor. I boken får man också veta namnet på några av de vilda djur som lever i öknen, bland annat schakaler, skorpioner, gaseller. (Gasell är egentligen inte namnet på en specifik djurart, utan det finns många olika typer av gaseller. En sorts gasell som finns just i Niger är den utrotningshotade damagasellen.) Välj ut ett ökendjur, ta reda på mer fakta om det och skriv, rita och berätta. Kanske kan ni göra en faktabok om ökendjur tillsammans i klassen.
Vill du läsa om fler Månadens bok? Här finns en lista över alla böckerna.
-
Månadens bok: Det var en gång…
Det var en gång… av Niki Daly
Om boken
Det var en gång… är en rörande fin bilderbok av den sydafrikanske författaren och illustratören Niki Daly. Den handlar om Sarie, som bor långt ute på den stora slätten i Little Karoo i Sydafrika. Varje dag måste hon gå länge under den brännande solen för att komma till och från skolan, men det är inget som bekymrar henne. Vad hon däremot inte gillar är själva skolan. Särskilt när hon måste läsa högt inför klassen. Då ringlar sig orden, tungan snubblar och klasskompisarna skrattar.
På slätten bor också en snäll tant som heter Ou Missus. På söndagarna brukar Sarie gå hem till henne och ta en söndagstur i fantasin i hennes gamla skrotbil. En dag hittar Sarie en bok i bilens baksäte. Hon och Ou Missus börjar läsa tillsammans om en stackars flicka som heter Askungen. Det är en underbar berättelse! Söndag efter söndag fortsätter hon och Ou Missus att läsa tillsammans, och till slut en dag – tänk! – slingrar sig orden i skolans läsebok inte så mycket längre. Sarie har visst lärt sig att läsa!
Bra på många plan
Det är faktiskt länge sedan jag läste en bilderbok som kändes så här bra på så många plan. Bilderna i akvarellstil riktigt dallrar av solvärme och av starka känslor. Genom blickar och gester förmedlas både ensamhet och nära relationer. De flesta är realistiska, men ibland smyger sig fantasibilder från Askungen in och blandar sig med verkligheten. Orden är sparsamma och valda med omsorg, men ändå fullt tillräckliga. Niki Daly – och även översättaren, Britt Isaksson – hanterar språket elegant. Här är några exempel på hur Saries känsla inför att läsa högt beskrivs: ”Alla de där orden! De ringlar sig i rad efter rad, sida efter sida.” ”Sarie [börjar] må illa, hennes händer skakar och rösten bara försvinner.” ”Orden fastnar i halsen som torrt bröd.”
Själva berättelsen är i grunden enkel, men har flera plan. En sak som jag fastar lite extra för är alla detaljer i bokens verklighet som kan kopplas till Askungen. I Saries skola finns till exempel två elaka tjejer, Charmine och Carmen, som alltid skrattar åt Sarie fast de egentligen är avundsjuka på henne för att hon är så söt. Parallellen till Askungens styvsystrar är slående. Det finns också en pojke som faktiskt ser Sarie och som får bli en prins i fantasin. Och visst kan Ou Missus liknas vid den goda fen som hjälper till med förvandlingen!
Stort utrymme för igenkänning
Jag skrev om förra månadens bok, Trumgubbens hemlighet, att den inte bjuder in till så mycket igenkänning och identifikation. Med Det var en gång… känner jag precis tvärt om. Även om den är tydligt geografiskt förankrad i Little Karoo i Sydafrika skulle Sarie kunna vara ett barn var som helst i världen. Det finns många barn som får kämpa med att lära sig läsa, och känslan att inte vilja göra fel inför klasskompisarna tror jag att vi alla kan känna igen oss i.
KORTFAKTA
Författare och illustratör: Niki Daly
Översättare: Britt Isaksson
Utgivningsår: 2003
Utgivningsår, svensk utgåva: 2003
Förlag, svensk utgåva: Hjulet
Jobba med boken
Fundera
Sarie har svårt att lära sig läsa. Hon tycker att det är jobbigt att träna i skolan men lättare att träna tillsammans med Ou Missus. Hur känns det för dig när du försöker lära dig något som du tycker är svårt? På vilka sätt lär du dig bäst? Ensam eller tillsammans med andra?
Lär dig mer om Little Karoo och Hopfield
Sarie bor i Little Karoo i Sydafrika och går i skolan i det lilla samhället Hopefield. Sök på internet eller i böcker för att ta reda på mer om den här platsen. Var i Sydafrika ligger den? Hur är naturen? Vad jobbar människor med? Saries familj jobbar på en fårfarm. Kan ni hitta någon bild på en riktig fårfarm i Little Karoo, kanske på internet. (Ett tips är att söka på engelska och inte på svenska.) Ser det ut ungefär som i boken?
Leta likheter med Askungen
I boken läser Sarie och Ou Missus berättelsen om Askungen. Men de inte bara läser, de leker Askungen också när Sarie får låna en fin klänning av Ou Missus. Läs om (eller titta på) Askungen och försök att hitta så många likheter du kan mellan berättelsen om Askungen och Det var en gång…
Niki Daly har också skrivit Kwela Jamela, Afrikas drottning, som jag har skrivit om här.
Vill du läsa om fler Månadens bok? Här finns en lista över alla böckerna.
-
Månadens bok: Afrika, fantastiska Afrika
Afrika, fantastiska Afrika av Atinuke och Mouni Feddag
Om boken
En faktabok för barn om Afrika, med en sida om varje land som finns på denna enorma kontinent och dessutom en del mer allmänna fakta – det är ett stort projekt att ta sig an! Hur gör man relevanta och nyanserade texter när det finns så mycket att berätta på ett så begränsat utrymme?
Atinuke, författaren och historieberättaren från Nigeria med ett 15-tal utgivna barnböcker i bagaget, klarar detta konststycke med den äran! Boken Afrika, fantastiska Afrika, inleds med ett fantastiskt fint och välformulerat förord där hon sätter ord just på svårigheten i att sammanfatta en så stor och rik kontinent i en enda bok. ”Afrika är inte en enda plats”, skriver Atinuke. ”Det är minst 55 länder.” Lite senare fortsätter hon: ”Afrika är åsnor och diamanter, kameler och Coca Cola, lejon och Lamborghinis, oljeriggar och arméer, fotboll, voodoo och mycket mer ändå …”, och sedan, alldeles mot slutet, kommer en mening som kan läsas både som en förklarande ursäkt och en uppmaning till läsaren: ”Jag kunde inte klämma in allt jag vet och älskar med Afrika i den här boken. Det finns bara plats att ta med två eller tre saker om varje land. Men förhoppningsvis kommer den här boken få dig att vilja ta reda på mer …”.
Det här förordet får verkligen sätta tonen för hela den resa som läsaren sedan får följa med på. Den börjar i södra Afrika och fortsätter uppåt, region för region, ända tills vi når målet i Nordafrika. För varje region presenteras först en översikt – en allmän beskrivning av regionen tillsammans med en karta. Därefter följer en sida om varje land som ingår i just denna region. Landbeskrivningarna består av en kort berättande text på några meningar, som sedan följs av två eller tre fakta i punktformat. Det gör att det blir luftigt och lättläst, samtidigt som många olika typer av fakta får plats på det begränsade utrymmet.
Både nytt och välbekant
Jag har ju själv haft förmånen att både få bo och resa en del i Afrika och att lära känna personer från olika platser på kontinenten. Det är därför med lite extra stor nyfikenhet jag läser om de länder som jag själv är bekant med. Ska Atinukes utvalda fakta stämma med vad känner till och har lärt mig? Och ja, rätt snart kan jag konstatera att det som står i boken på det stora hela stämmer bra överens med det jag hört människor från dessa platser själva prata om när de berättar om sitt land. I Kenya är det nationalparker och myllrande städer, i Benin voodoo och kungadömet Dhaomey, och i Kamerun handlar det mycket om klasskillnader och odling av mat för export. När jag kommer till Centralafrikanska republiken blir jag faktiskt först lite förvånad när jag läser om att det finns starka magnetfält här som gör att kompasser har svårt att ställa in sig norrut. ”Det visste jag inte”, tänker jag, men minns sedan plötsligt hur jag har stått med en snurrande kompassnål ute i den centralafrikanska vildmarken och inte kunnat fatta vad det är för fel på kompassen. Fascinerande!
Andra länder i Afrika är jag inte lika bekant med, men jag har en bild av dem som i mångt och mycket är formad av massmedia. I sådana fall blir jag flera gånger positivt överraskad att få något annat presenterat för mig. På sidan om Somalia omnämns visserligen det långvariga kriget som präglat landet under lång tid, men fokus ligger på poesi och idrott. Och på sidan om Zimbabwe är det inget snack om inflationen och Mugabe som regerade i 29 år, utan här handlar det framför allt om byggnadskonst och gamla stenformationer i Matobos nationalpark.
Kanske lite stereotypt ändå?
Ibland studsar jag ändå på att det känns lite stereotypt. Som när det står att människorna i Afrika är galna i fotboll – självklart är ju inte alla afrikaner det. Eller att ingen i Kamerun ”vill missa chansen att bli mekaniker, läkare, advokat, lärare eller forskare”. Jo, men visst måste det väl finnas kamerunesiska barn med andra planer än dessa? Men i ärlighetens namn säger det kanske mer om mig än om boken att jag reagerar på detta. Jag har läst och tänkt så mycket på stereotypa bilder av Afrika under så många år att jag nog är lite skadad. Jag kan helt enkelt inte låta sådana här saker passera utan att tänka på det. Tar jag däremot bara ett litet steg tillbaka är mitt totala intryck av den här boken inte alls stereotypt, tvärt om! Här finns en bredd och en höjd som imponerar! Jag får lära mig en massa nytt, och jag blir sugen på att lära mig ännu mer, precis enligt Atinukes önskan.
Bilder som berättar mer
En viktig del av Afrika, fantastiska Afrika är också Mouni Feddags bilder. Feddag är uppvuxen i Frankfurt med algerisk-brittiska föräldrar, men att hon är väl förtrogen med Afrika råder det ingen tvekan om. I starka färger med härliga kontraster fångar hon både marknadsliv och storstäder, traditionella dräkter och djurliv, på ett sätt som håller ihop och ger liv till texterna. Kartorna över de olika regionerna, som inleder vare avsnitt, är också en viktig del av läsupplevelsen. De hjälper till att skapa överblick och sammanhang, så att man hela tiden hänger med på var man befinner sig. Med hjälp av bilder på kartorna får man också redan här lite fakta om till exempel vilka djur som är ikoniska för vissa av länderna.
Jobba med boken
Fundera
I förordet till boken skriver författaren att Afrika är väldigt mycket olika saker på samma gång. Det är både väldigt rikt och väldigt fattigt, högteknologiskt och traditionellt, brännande hett och iskallt … Ändå är det nog många som tror att Afrika mest är fattigt, omodernt och varmt. Varför är det så tror du?
Hur många språk kan ni?
I början av varje avsnitt i boken, på sidan där en ny region presenteras, kan man läsa hur man säger ”välkommen!” på några av de olika språk som talas i den regionen. Känner du igen något av språken? Visste du att det finns mer än 2000 olika språk i Afrika? Vilka språk kan ni i er klass, er grupp eller er familj? På hur många språk kan ni säga välkommen? (Ni kan så klart räkna med både afrikanska språk och språk som talas i andra delar av världen.) Ta fram papper och färgpennor och skriv välkommen på alla era språk på olika papper som ni sätter upp på dörren!
Lär dig mer om ett land!
Välj ut ett afrikanskt land som du är lite extra nyfiken på. Läs den fakta som finns i boken och försök sedan att ta reda på lite mer. Kanske går det att hitta information på internet, eller så kanske det finns böcker att låna på biblioteket. Skriv och rita din egen fakta om landet. Eller berätta för andra personer som du känner! Kanske blir de också sugna på att lära sig mer om Afrika!
Men förhoppningsvis kommer den här boken få dig att vilja ta reda på mer … om den mest fantastiska kontinenten på hela jorden!
AtinukeTexten om den här boken finns också publicerad i lite längre form i barnboksmagasinet Bazar Masarin.
Atinuke har också skrivit boken Dubbeltrubbel för Anna Hibiscus som jag har skrivit om här.
Vill du läsa om fler Månadens bok? Här finns en lista över böckerna.
-
Månadens bok: Ynari, flickan med de fem flätorna
Ynari, flickan med de fem flätorna av Ondjaki
Om boken
Ynari, flickan med de fem flätorna handlar om flickan Ynari som sitter nere vid floden en dag, när hon plötsligt får syn på en mycket liten man. Ynari och mannen, som heter Lilleman, börjar prata med varandra. Snart kommer de in på ord och börjar fundera kring vad olika ord betyder. De kan betyda olika saker för olika personer, konstaterar de. Ja, ibland kan ett och samma ord till och med betyda flera olika saker för en samma person.
Det visar sig snart att Lilleman kommer från en by där man kan skapa på nya ord om det behövs, och utplåna ord som har blivit onödiga. Ynari blir nyfiken. Den platsen vill hon se! Och så ger Ynari och Lilleman sig av på en resa. Men resan stannar inte i Lillemans by. Det ska visa sig att även Ynari med de fem flätorna har makt över vilka ord som människor använder, och snart har hon kommit på hur hon vill använda sig av sin förmåga.
Ynari, flickan med de fem flätorna, är skriven av den angolanske författaren Ondjaki och illustrerad med vackra färgbilder på varje uppslag av Danuta Wojciechowska. Boken kom ut på portugisiska 2004 och är översatt till svenska av Yvonne Blank och utgiven på bokförlaget Trasten 2010. Boken är utformad som en bilderbok men har förhållandevis mycket text. Jag har inte själv läst den högt, men gissar att det skulle ta minst en timme att läsa på det sättet. Det är alltså ingen bok att läsa vid sängkanten på kvällen, om man inte delar upp den på flera kvällar förstås.
Som en folksaga
Berättelsen om Ynari har formen av en folksaga. Den tycks utspela sig i en svunnen, eller kanske snarare tidlös, tid. Den berör stora frågor som krig och fred och hur människor ska leva tillsammans och innehåller på så sätt ett stort allvar. Samtidigt är det en fin och underhållande berättelse som är lätt att ta till sig. Här finns också sagans klassiska resa, och inte minst upprepningarna som följt med in i våra nedskrivna sagor som en figur från den muntliga berättartraditionen.
Ändå är detta ingen gammal folksaga. I förordet beskriver författaren istället hur berättelsen föddes i en dröm, en dröm som han sedan har försökt beskriva. Och det är inte svårt att tänka sig att en författare ligger bakom den här historien. Under det händelseförlopp man som läsare får följa genom boken, och under de lågmälda funderingarna kring vad ord egentligen betyder, anar jag en större tanke om att språk är makt. Att den som, så att säga, håller språket i sin hand, också har makt att påverka världen och människorna som lever i den.
Vem passar boken för?
Jag tycker mycket om berättelsen om Ynari. När jag läser den själv bläddrar jag fram och tillbaka och hittar mycket fina tankar och paralleller mellan olika ställen i boken. Dessutom är bilderna verkligen fina att titta på. Det är helt klart en berättelse att återvända till. Däremot blir jag inte riktigt klok på vilken åldersgrupp boken passar för. På sätt och vis är det en saga för ganska små barn. Samtidigt har den ett djup och ett allvar som känns riktat till betydligt äldre läsare. Så kan det förstås ofta vara med barnböcker, att de passar både barn och vuxna, men i den här känns det lite extra tydligt. Kanske är det för att berättarformen, tilltalet och innehållet ändå skiljer sig ganska markant från vad barnböcker handlar om mest på vår nutida svenska bokmarknad.
När jag har funderat fram och tillbaka på detta med åldersgrupp en stund inser jag ändå det onödiga min frågeställning. Vem behöver egentligen en åldersgrupp? Jag har ju själv suckat ibland över de snäva indelningarna i 0–3, 3–6, 6–9, osv. Sanningen är väl snarare att alla gillar olika böcker. Ja, olika böcker betyder olika saker för olika personer, helt enkelt. Jag är rätt säker på att jag hade gillat den här boken både som 6-åring och som 12-åring, precis som jag gillar det nu. Jag är också rätt säker på att den inte hade tilltalat någon av mina två stora barn, som nu är 13 och 14, vare sig nu eller när de var yngre. Det är ju tur att vi får vara olika och gilla olika, och viktigt att det får finnas böcker för alla olika smaker.
Jobba med boken
Fundera
I boken pratar Lilleman om att ett hjärta kan vara både stort och litet på samma gång. Vad menar han med det? På svenska kan man ibland säga att någon har ett stort hjärta. Vad menar man med det? Är det samma sak som Lilleman menar?
Utplåna ord och skapa ord
Ynari, flickan med de fem flätorna handlar mycket om ord. I Lillemans by finns en gammal gumma som utplånar ord som blivit onödiga. Tycker du att det finns några ord som är onödiga? Finns det ord som du skulle vilja utplåna? Det finns också en gammal gubbe i boken som hittar på nya ord. Finns det några ord som du skulle vilja hitta på? Hur låter de orden? Och vad betyder de?
Lär dig mer om Angola
Ondjaki, som har skrivit boken om Ynari, kommer från landet Angola i södra Afrika. Vad vet du om Angola? Ta reda på lite om landets historia! Varför tror du att Ondjaki har skrivit en berättelse som handlar om att utplåna ordet krig?
Vill du läsa om fler Månadens bok? Här finns en lista över böckerna.
-
Månadens bok: Min förändring sjunger
Min förändring sjunger av Amanda Gorman, i översättning av Farhiya Feysal Yusuf
Om boken
Min förändring sjunger är egentligen inte en bok med anknytning till Afrika, annat än genom att både författaren och översättaren har rötter där. Ändå vill jag gärna skriva något om den, för jag tycker att den är värd att uppmärksammas. Författaren Amanda Gorman är poeten som blev känd över hela världen när hon reciterade sin dikt The Hill We Climb i samband med installationen av Joe Biden som USA:s president. Samma år kom hon också ut med barnboken Change Sings, i samma poetiska stil och illustrerad av Loren Long. Det är den boken som översatt till svenska har fått titeln Min förändring sjunger.
Om man ska försöka koka ner innehållet i boken till några meningar så handlar den om att något är på väg att förändras. Det finns ett hopp om en bättre framtid och vi kan alla ta del i att skapa den framtiden. Vi kan välja att bygga broar istället för staket. Det är ett optimistiskt budskap som lyser av framtidstro, utan att för den skull bli naivt eller glättigt. Loren Longs bilder är färgstarka och uttrycksfulla och riktigt suger in mig i boken. Extra roligt är det förstås att så många olika hudfärger och funktionsvariationer finns representerade, helt i samklang med texten. För även om det inte är så väldigt tydligt uttalat så är det detta som jag uppfattar att förändringen handlar om: att vi människor börjar se på varandra på ett nytt sätt, och att allt fler bjuds in att vara med i gemenskapen.
Översättningen
Att översätta poesi som Amanda Gormans, med så mycket musikalitet, rytm, olika sorters rim och dubbeltydigheter, det kan verkligen inte vara en enkel uppgift. Att det dessutom blev en del rabalder kring valet av en vit översättare för att översätta The Hill We Climb till holländska måste ha gjort valet av svensk översättare extra känsligt för Bonnier Carlsen. Och jag måste erkänna att min första reaktion på den svenska texten var att den verkligen inte gjorde originalet rättvisa. Varken rytm eller rim stämde, och ibland hade jag svårt att alls förstå innehållet. Jens Liljestrand i Expressen var av samma åsikt när han recenserade boken, och menade att den blivit tondöv på svenska.
Men jag ville inte riktigt nöja mig med det, utan bestämde mig för att ta reda på lite mer om Farhiya Faysal Yusuf, ett namn som jag faktiskt aldrig hört förut. Det krävdes inte många minuter för att inse att jag hade en kunskapslucka här. Det visade sig nämligen att Farhiya är en spoken word-poet som vann titeln Ortens bästa poet 2018 med sin dikt Osäker grabb. (Lyssna på den här!) Och jag kan egentligen inte mycket om spoken word-poesi, men efter att ha lyssnat lite på Farhiya testar jag att läsa hennes översättning högt och lite på samma sätt som när hon själv läser från scen. Och ja – då tycker jag faktiskt att det finns en musikalitet här. Då blir översättningen av Min förändring sjunger väldigt mycket bättre.
Osynlig översättare eller synlig medskapare
Även om jag inte odelat håller med om att en poet som Amanda Gorman absolut ska översättas av en svart person så kan jag definitivt se ett värde i att man valt en person som Farhiya som översättare. På Bonnier Carlsens hemsida säger Farhiya själv: Att som en svarta flicka läsa en bok, skriven om en svart flicka samtidigt som den är skriven av och översatt av svarta unga kvinnor känns helt magiskt. Det perspektivet är något att ta på allvar!
Tyvärr blir det ändå lite problematiskt när den svenska texten vid en första läsning faktiskt inte känns särskilt övertygande. Då öppnar man upp för precis den kritik som – tyvärr – ligger nära till hands: att det är fel att välja översättare utifrån vem personen är snarare än utifrån hennes kompetens. Det blir inte bra för någon. Men som jag ser det hade Bonnier Carlsen kunnat förebygga den här risken genom ett ganska enkelt grepp: de kunde ha skrivit att Farhiya har tolkat eller bearbetat texten, istället för att skriva att hon översatt den. För enligt mig är det precis det hon har gjort!
Inom översättning pratar man ganska ofta om att översättaren ska vara osynlig, alltså att författarens ord ska förmedlas så ”rent” som möjligt och att det inte ska märkas att det finns ytterligare en person inblandad i processen. I detta fall har översättaren fått sätta sin egen prägel på den svenska texten. Det är absolut inget fel med det, men då tycker jag att den personen också ska få synas som medskapare. En ändring i texten på titelsidan, från ”översättning” till ”bearbetning”, och ett litet kort förord där Farhiya introduceras som spoken word-poet, hade gjort hela skillnaden!
Jobba med boken
Fundera
Min förändring sjunger handlar om en förändring som är på väg. Vad är det för sorts förändring tror du? På ett uppslag står det: ”Jag bygger inte mitt staket högre, jag bygger min bro bättre.” Vad betyder det? Vad kan du göra för att bygga broar istället för staket?
Skriv om en bild
Bilderna i Min frihet sjunger har mycket att berätta. Varje uppslag är som en egen berättelse. Välj ut en bild. Berätta om den, antingen genom att sitta två och två och berätta för varandra eller genom att skriva. Beskriv inte bara vad ni ser, utan försök att berätta en historia till bilden, gärna något som passar ihop med bokens tema. Hitta på så mycket ni vill! Vem är den gamla damen i det här huset till exempel? Bor hon här ensam? Känner hon flickan som kommer med gitarren? Gillar hon musik? Kommer hon ut för att köra iväg besökaren eller tänker hon bjuda in henne på ett glas saft? Det finns inget facit! Låt fantasin flöda!
Testa att skriva egen spoken word-poesi
Spoken word är en form av fri vers som framförs muntligt från scen. Innehållet är ofta personligt och språket ska gärna innehålla olika typer av utsmyckningar som metaforer, liknelser, återkommande ljud eller figurer. På lektionsbanken.se finns ett bra förslag från Malin Larsson på Alviksskolan i Stockholm på hur man kan arbeta med spoken word i högstadiet. I grund och botten handlar det om att dela in arbetet i tre delar:
- Man skriver en text om sig själv, med hjälp av olika stödmallar. T.ex. kan man använda motsatspar (Jag är bäst när/Jag är sämst när, Jag hatar/Jag älskar)
- Man bearbetar språket, stryker och lägger till, skapar rytm och känsla
- Man övar in sin egen text så att man kan framföra den muntligt från scen
Vill du läsa om fler Månadens bok? Här finns en lista över böckerna.
-
Snabb historisk överblick över franskspråkig afrikansk litteratur
En av mina första uppgifter i kursen som jag läser, var att göra en kort powerpoint-presentation av franskspråkig afrikansk litteratur. Att på tio minuter sammanfatta hundra år av litteraturhistoria är förstås närapå en omöjlighet. Det blir mycket som måste plockas bort, och att snöa in på detaljer eller börja problematisera kan man bara drömma om. Men ibland är sådana översikter också värdefulla, som ett första ramverk att börja plocka in kunskap i. Här kommer därför översikten även på svenska, och i bloggform.
Jag har valt att dela in min översikt i tre olika perioder, utifrån de tre orden franskspråkig, afrikansk och litteratur. Alla tre perioder handlar förstås om franskspråkig afrikansk litteratur i sin helhet, men tonvikten ligger på olika saker vid olika tidpunkter.
(Och, innan jag fortsätter vill jag också förtydliga att med ”afrikansk” menas här i första litteratur från Afrika söder om Sahara, då den nordafrikanska litteraturen också har närmare kopplingar till Mellanöstern och därför ligger lite utanför mitt fokus.)
