Stödköp
Det kommer en kvinna som säljer apelsiner. Det är inga fina apelsiner, jag vill egentligen inte ha dem, men jag känner igen kvinnan. Hon har varit här många gånger tidigare, brukar kanske komma en gång i veckan. Hon har alltid med sig något att sälja: halvdåliga tomater, omogna apelsiner, några små torra passionsfrukter. Jag vet egentligen inte mycket om kvinnan, men jag förstår att hon inte lever ett enkelt liv. Hon är mager och ser tärd ut. Sist hon var här – då med en hel korg omogna avokado – sa hon att hennes barn var sjukt och att hon inte hade pengar till att köpa medicin. Jag vet inte om det var sant, men det är i alla fall en fullt trolig historia, som bara är alltför vanlig här.
Nej, jag vill inte ha några apelsiner, men jag frågar ändå vad de kostar. Hon ser lite förnärmad ut. Det är samma pris som vanligt, så klart: tre stycken för 50 CFA. Tror jag att hon ändrar sina priser? Nej, så klart. Jag ler lite ursäktande, går in i huset och hämtar en korg. Hon börjar lägga över apelsinerna i min korg, tre och tre, räknar: ”femti, hundra, hundrafemti, tvåhundra…” Antalet apelsiner i min korg fortsätter att växa, och jag har inte ork att säga stopp. Det känns trots allt bättre att hjälpa genom att köpa något, än genom att bara ge. Till slut är alla apelsinerna mina, till ett pris av 1350 CFA, ca 20 kr. Jag betalar, kvinnan tackar, frågar om hon får hålla i Theo litegrann, och det är klart att hon får.
Så står det alltså en korg omogna apelsiner på min diskbänk, och imorgon när de som arbetar i köket kommer hit så kommer de att tycka att jag gjort ett dåligt köp, att jag slänger mina pengar i sjön, och jag kommer att säga att jag vet det, men jag ville så gärna hjälpa den där kvinnan, och de kommer att titta lite på mig och le, och jag vet att mitt handlande bara befäster bilden av att jag är väldigt väldigt rik och har råd att slänga bort mina pengar på sådant som inte är värt någonting. Och därmed uppmuntra kvinnan med apelsinerna att fortsätta sälja saker som jag inte vill ha.
Hur man än vänder sig…