Sprucken semesteridyll
Ok, jag får erkänna: inte riktigt allt jag skrev igår var riktigt sant. Jag hade tänkt att jag bara skulle ignorera det, för det är ju semester och jag önskade så att det bara skulle ha fått vara det för oss alla och kände inget behov av att basunera ut det där andra. Men sedan när jag skulle dela mitt semesterglättiga inlägg på facebook möttes jag av att flera vänner delat en annan nyhet, som också präglat början på vår resa, och då kändes det plötsligt inte lika roligt att dela sorgfria bilder från Universal Studios och låtsas som ingenting.
Nyheten var denna, att tre parkvakter dödats av tjuvjägare i Garamba i DRC (Kongo-Kinshasa), en av de två parker där Erik just nu jobbar.
Att skydda vilda djur mot tjuvjägare kan vara ett farligt arbete, och det händer att både parkvakter och tjuvjägare dör, även om det inte tillhör vanligheterna. Men detta är den största attacken och den allvarligaste förlusten någonsin i Garamba, och när alla andra i de högsta positionerna var bortresta eller sjuka eller hade andra förhinder blev det Erik som fick ta ansvaret och ändra sina planer för att åka några dagar till parken. Helt rätt ur det perspektivet. Och väldigt tråkigt ur vårt privata.
Och som så ofta är det svårt att leva i detta mellanläge, mellan några av världens mest utsatta och några av världens mest priviligierade. Att ha en bekantskapskrets som sträcker sig från fattigaste fattiga till den rikaste klicken i världen.
Resan vi gör nu är för många av våra bekanta så övermåttan överdådig att man måste skämmas över att ens göra den. När jag tänker på de fruar och barn som förlorat sina män och pappor i attacken i Garamba vill jag helst bara åka härifrån, tillbaka hem till min verklighet där jag kan göra bättre nytta för världen än att åka omkring och turista.
I andra änden av bekantskapskretsen har vi människor som har helt andra möjligheter i livet, som själva kanske besökt både Singapore, Bali och Australien. Och som, även om de inte gjort det, pratar om en sådan här resa som något man självklart ska kunna unna sig. Oavsett övriga omständigheter. Man måste få ha rätt till att ta ledigt. Spendera tid med familjen. Det är viktigt.
Och ju mer jag tänker på det, desto snurrigare blir det. Vad är egentligen rätt? Vad lämnar godast avtryck i mitt liv och andras? Att unna sig? Eller av avstå till förmån för annat?
Just nu är vi i alla fall fortfarande på semester, och Erik ska så småningom komma tillbaka, och när vi är här så tänker vi fortsätta njuta och ha det riktigt bra. Om än med dessa funderingar som fond. De går inte att ignorera. Verkligheten går inte att ignorera. Man får istället lära sig att leva, med den och mitt i den.
Tilläggskommentar: Vi känner inte personligen familjerna till de dödade parkvakterna. Men vi känner många som skulle kunna vara i precis samma situation.