Som om vi drömmer…

Jag ringer Honorine. De är i Bangui nu, hon, Philomene och Louise. Redo för avfärd mot Sverige. Vi skrattar i telefonen. “Det är som om vi drömmer”, säger vi nästan i munnen på varandra.

Imorgon kväll går flyget. I övermorgon vid lunch möts vi upp på Arlanda. Jag är lite nervös. Över den gigantiska Charles de Gaulle-flygplatsen där de ska byta flyg. Över immigrationskontrollanter som kan ha förutfattade meningar om resenärer från Afrika och kanske sätter käppar i hjulen.

“Om Gud vill ses vi på onsdag”, avslutar vi telefonsamtalet. Och det känns fortfarande som att vi drömmer. Som att det inte kan vara riktigt sant.