Snart är det dags

Nu händer allt på en gång. Gunnel och Roland, Eriks föräldrar har kommit. Det är egentligen bara det vi har väntat på de senaste dagarna. Annars är vi i det närmaste klara att åka, på riktigt den här gången. På onsdag, Inch Allah, lämnar vi Berberati för andra gången den här säsongen. Första anhalten är Bangui, och sedan fortsätter alltså Erik direkt upp till bushen. Jag tror han behövs där uppe. Adam och Erik Nyman, Jaques, Hassan och Hissene, Zero och de andra jobbar på bra med vägöppning och färjor, men det är ofta som telefonen ringer och de behöver hjälp med något.

Snart är det dags. Och nu är det massor att fixa. I sista stund, som vanligt. Varför blir det alltid så? Man tycker att man är i det närmaste färdig, men sedan kommer man ändå på 1000 saker som ännu inte är gjorda. Jag borde ha lärt mig efter alla uppbrott som jag gjort hittills i mitt liv. Men det har jag alltså inte. Hopplöst fall? Jag antar det.

Theo har amöba och måste äta äcklig medicin tre gånger om dagen, vilket han naturligtvis inte alls tycker om. Om någon har ett bra tips på hur man kan lura i honom tabletterna så tas de tacksamt emot.