Silent Night? – ingen julefrid i Bangui i år heller

Annandagskväll och jag har, efter tre dagars julfirande tillsammans med familjen i olika konstellationer, åter landat hemma i tystnaden i mitt eget hem. Barnen sover, på bordet lyser fyra stearinljus, och från högtalarna ljuder Simon & Garfunkel’s Silent Night, den med en nyhetsuppläsare i bakgrunden som läser upp nyheter om våld och krig i världen. Den får illustrera hur den här julen har varit. Mitt i all glädje och gemenskap har små meddelanden från en annan del av världen fått tankarna att dra iväg någon annanstans. Mejl från svärföräldrarna, som befinner sig i Bangui, om hur striderna i Bangui ökar i intensitet. Ett telefonsamtal med en vän på juldagens morgon, som berättar att hon och hennes familj tagit sin tillflykt till flygplatsen, de vågar helt enkelt inte stanna hemma av rädsla för det upptrappade våldet. Facebook-uppdateringar och länkar till artiklar om strider mellan olika väpnade grupper, ja till och med mellan grupper som ska vara där i fredsbevarande syfte.

När jag nu kollar bloggen inser jag att jag inte har skrivit något sedan lucia. Vad har hänt sedan dess? Mycket, så klart, men för att göra någon sorts sammanfattning så blev situationen i Bangui bättre under någon vecka efter att de franska trupperna kommit dit. Men sedan dök nya svårigheter upp. Det internationella samfundet verkar till viss del ha missbedömt situationen. Man hade tänkt sig att det framför allt var de fd Seleka som behövde avväpnas, men hade inte väntat sig att deras motpart, Anti-Balaka, skulle vara såpass välutrustade och organiserade. Att prata om organisation i det här fallet är kanske missledande, då vare sig fd Seleka eller Anti-Balaka är några välorganiserade eller i närheten av professionella arméer. Det finns ingen (eller i alla fall ingen fungerande) gemensam beslutsfattning eller något befäl som har kontroll på alla grupper och individer inom dessa sammanslutningar. Men likväl visade sig Anti-Balaka vara något mer än bara dåligt utrustade bönder som organiserat sig i självförsvarsgrupper, som det internationella samfundet på något sätt verkar ha förväntat sig. Anti-Balaka hade, och har, mycket vapen, eftersom vapen finns i mängder och är lätta att komma över. Således är de en maktfaktor att räkna med.

En dryg vecka efter de franska truppernas ankomst till Bangui började man höra protester från muslimska grupper om att fransmännen skulle vara partiska och endast avväpna fd Seleka, utan att tänka på att den muslimska civilbefolkningen då utsattes för ännu större risker, när Anti-Balaka fortfarande är beväpnade. Frankrike tillbakavisade förstås dessa anklagelser och hävdade att de var helt neutrala och bara hade till uppdrag att skydda civilbefolkningen. Samtidigt  växte också misstänksamheten bland den centralafrikanska civilbefolkningen mot de MISCA/FOMAC-soldater som kom från Tchad, då man menade (kanske med rätta?) att dessa var allierade med Seleka. Detta ledde till motsättningar inom MISCA/FOMAC, och på det stora hela verkar Bangui alltmer ha gått mot en situation med ett allt större antal stridande grupper och fraktioner av grupper. Men även om motsättningarna mellan “kristna” och “muslimer” (se detta inlägg om varför jag sätter citationstecken runt detta benämningar) verkar djupna ju mer utdragen konflikten blir, så pratas det inte längre så mycket om folkmord. Istället beskrivs situationen mer och mer som ett säkerhetsdilemma av rang. Man slåss inte för att man hatar varandra så djupt att man vill utrota den ena eller andra gruppen. Man slåss framför allt för att man är rädd. Det är “döda eller bli dödad” som gäller. I en sådan situation är det inte konstigt att de som blir avväpnade känner sig extremt sårbara och motsätter sig avväpningen.

Situationen just nu i Bangui är alltså att det pågår skottlossning och våldsamheter på många håll i staden. För att få en korrekt bild av läget tror jag dock att man behöver förstå att det till allra största delen är lätta skjutvapen som används i striderna. Det förekommer ingen flygbombning eller tungt artilleri, vilket gör att de som, så att säga, står utanför konflikten (som tex de flesta vita) kan röra sig förhållandevis fritt i stan. Dödandet sker på individnivå, och de som är mest utsatta är de som bor i “fel” stadsdel, där de är i minoritet. Det gör att det just nu finns ett stort antal internflyktingar i staden. Många har sökt skydd på flygplatsen, som vaktas av fransk militär. Andra söker skydd i kyrkor eller moskéer eller på andra säkra ställen, som hemma hos människor som har muromgärdade gårdar.

Och mitt i allt detta fortsätter också någon sorts vardagsliv. Affärer håller öppna när de kan, så att de som har pengar kan köpa mat. Air France kommer och går en gång i veckan, om än med en något modifierad tidtabell, och vi har både flugit in och flugit ut safarikunder. (Själva safariområdet är fortfarande inte berört av striderna.)

Den stora frågan är förstås hur situationen kommer att utvecklas. Hur avväpnar man på ett sådant sätt att man inte utsätter vissa grupper för ytterligare risker? Vem eller vilka har förtroende att göra denna avväpning? Och vilka ytterligare steg kan  man gå vidare med och försöka ta tag i?

I mitt förra inlägg avslutade jag med att skriva att det, mitt i striderna, finns människor som pratar om försoning. Detta tycker jag ändå känns hoppfullt, mitt i allt. I New York Times finns en artikel som handlar om hur ärkebiskopen Dieudonné Nzapalainga tillsammans med Imamen Oumar Kobine Layama och en av de högsta protestantiska ledarna (som jag tyvärr inte hittar namnet på) tillsammans försöker få ut budskapet att kristna och muslimer är bröder och måste kunna fortsätta leva tillsammans. Nzapalainga säger i artikeln att konflikten egentligen inte har någonting med religion att göra. Det är politiker som använt religionen för att bygga sitt eget stöd, men nu har så många övergrepp begåtts att hatet börjat få ett eget liv.

Om det är något som vi som utomstående kan göra, så är det att ta till oss dessa ord och inte, medvetet eller omedvetet, bygga på hatet och rädslan. Visst måste vi kunna protestera mot övergreppen, men vi får inte glömma att de begås av båda sidor, och att det också på båda sidor i konflikten finns människor som vill ha fred och försoning och som vill bygga upp istället för att riva ner. Den muslimska civilbefolkningen ska inte behöva känna att det internationella samfundet tar ställning emot dem och känna sig hotade av en avväpning. Och Anti-Balaka ska inte komma undan med sina övergrepp för att de kallar sig kristna.