Sex år och resvan
Idag är det en stor dag, för idag fyller finaste Theo sex år! Det har vi firat med tårta och presenter och besök av mormor, moster och den äldre generationen mormor och morfar. Och telefonsamtal från Kongo igen, så klart, med löften om ytterligare ett kalas när familjen är samlad.
Grattis, älskade stora pojke!
Det händer mycket när man är sex år. Hela tiden. Full fart. Man växer, lär sig nya saker, provar grejer som man tidigare kanske inte ens drömt om. Och mer och mer formas man som människa och bygger upp sin egen identitet.
När jag själv fyllde sex år hade jag precis kommit till Afrika och CAR för första gången. Jag hade ett händelserikt år bakom mig, med flera uppbrott. Ett halvårs vistelse i Frankrike för att mamma och pappa, då bara 28 år gamla, skulle plugga franska. Sedan en snabb visit i Sverige och därefter avresa till CAR. Mina föräldrar måste ha lyckats hantera allt det där väldigt bra, för jag har mestadels bra minnen av den tiden, trots att jag på kort tid fick flytta flera gånger, var tvungen att lämna vänner och släktingar i Sverige för en för mig nästan oöverskådlig framtid, gick några månader i fransk förskola där jag till en början inte förstod ett ord av var fröknarna sa, och slutligen hamnade i ett land som inte liknade något jag tidigare känt till. Visst var det jobbigt ibland. Jag minns att jag grät första dagen i den franska förskolan. Och jag minns att jag var rädd för malariamyggor och gräsbränder när vi precis kommit till CAR. Men jag minns inte att jag kände mig vilsen, som man kanske skulle kunna tänka sig med alla uppbrott. Jag fann mig snart tillrätta i Gamboula, och så fick jag, som är februaribarn, för första gången fira min födelsedag i sol och värme. Inte anade jag då att det skulle bli många, många fler sådana födelsedagar. Att CAR skulle bli en så stor del av mitt liv att jag senare skulle ha svårt att berätta vem jag är utan att nämna att jag är uppvuxen där.
När vi första gången reste till CAR hade ingen i familjen tidigare flugit. Theo har flugit så många gånger att jag tappat räkningen. Första gången var han två månader. Ibland funderar jag över om vi gör det svårt för våra barn med allt detta resande “hemifrån och hem”. Jag tänker att de kanske skulle må bra av att ha en fastare tillvaro. Men så inser jag att det som oroar mig mest, egentligen, är att de ska växa upp med bara ett hem. Att de ska känna att de reser bort när de reser till CAR. Och så tänker jag att detta måste vara något som nästan alla som kommit till Sverige från andra delar av världen brottas med. Att barnen blir mer svenska än man själv. Att de glömmer sitt hemland, sitt ursprung.
Får jag också tänka så? Jag, som egentligen ursprungligen kommer från Sverige och ingen annanstans.
Första dagen på école maternelle i Tours, Frankrike.
En sista skidtur hos farmor och farfar innan vi far mot varmare breddgrader.
Nya vänner i Gamboula, CAR.