Seleka tar kontroll över fler städer i östra Centralafrikanska Republiken, och i Bangui firar Bozizé tio år vid makten

Visst var det sant att Seleka hade tagit Bangassou. Jeune Afrique berättar att sju bilar med “okontrollerade element” på måndagen körde in i staden, och efter korta strider mot regeringstrogna militärer deklarerade den som sin. Rebellerna fortsatte sedan österut mot Rafaï, som lätt kunde intas eftersom inga regeringstrupper eller myndigheter fanns där.

Michel Djotodia, rebelledaren som numera är försvarsminister i den nya regeringen, vårdas för tillfället i Libreville för “neurologiska problem” och verkar inte kunna göra mycket för att få sina mannar under kontroll. Istället blir det en annan Seleka-ledare, general Nourredim Adam, som av regeringen fått uppgiften att försöka lugna de upprörda rebellerna, som tydligen anser att fortsatta strider är den bästa lösningen när implementeringen av fredsavtalet inte går tillräckligt snabbt.

Och mitt i allt detta firar man idag i Bangui med pompa och ståt att det är exakt tio år sedan Bozizé tog makten i en statskupp mot dåvarande presidenten Ange Félix Patassé. Den dagen, den 15 mars 2003, befann jag mig, bokstavligt talat, mitt i händelsernas centrum. Jag och min då blivande svägerska hade rest från Berberati till Bangui för att flyga upp till norra RCA där Erik arbetade som jaktguide. Det var tidig förmiddag och vi stod ute på asfalten vid landningsbanan i den gassande solen, och väntade på att det lilla planet vi skulle flyga med skulle tankas och lastas. Plötsligt kommer några bilar körande, fullastade med män i militärkläder. “Vi är rebellerna,” säger de. “Vi ska ta flygplatsen nu.”

På något sätt lyckas piloten och de ansvariga för flygningen förhandla om att vi ska få lyfta innan flygplatsen stängs. Rebellerna går med på det. Men ännu är det inte färdigtankat och stämningen blir allt mer pressad. Den vita kvinna som är ansvarig för lasten ropar gång på gång: “Fret! Fret!” med gäll röst i ett försök att skynda på det hela. Själv står jag där och känner mig dum och vet inte riktigt vad jag ska göra. Det är först när planet är i luften och Bozizés rebeller blockerat flygplatsen bakom oss, som jag börjar inse vad som hänt.

På kvällen i safaricampen får vi höra om strider i Bangui. Vår pilot, som är strandsatt och inte kan flyga tillbaka till huvudstaden, kommer på att han glömt sitt pass på hotellet. Annars är det ingen som är särskilt upprörd eller förvånad. Kuppen var väntad. Den gamle presidenten inte särskilt populär. En av kunderna skriver resedagbok och lämnar den öppen på matbordet när han går och lägger sig. Vi tjuvkikar på den öppna sidan. “The president lost power in a coup. No one seems to care.”

Och tio år senare firas denna dag med festligheter och helikopterflygning över Bangui, samtidigt som en ny rebellrörelse med avsevärd framgång försöker ta över landet.

Vive la RCA!