Seleka störtar Bozizé och tar makten i CAR – en sammanfattning

Som jag skrivit tidigare, läser jag i år en distanskurs på Uppsala Universitet i Fred- och Konfliktkunskap. Som avslutning på den kursen ska vi nu analysera en pågående inomstatlig konflikt, vilket passar mig alldeles utmärkt. Här kommer därför en liten sammanfattning av min valda konflikt (gissa vilken…!), som också kan tjäna som överblick till er som inte följt nyheterna från början. Nu skulle man ju på sätt och vis kunna hävda att just denna konflikt är avslutad eftersom den ena parten, Bozizé, är ute ur spelet. Men än är det långt kvar till fred, så att säga att allt är klart och färdigt och att ingen konflikt längre pågår vore väl att ta i (även om det så klart hade varit en drömscenario). Alltså, voilà:

Sammanfattning av konflikten i CAR mellan Seleka och Bozizé

I december 2012 inledde rebellgruppen Seleka ett uppror i norra delarna av Centralafrikanska Republiken. Seleka, som betyder ”alliansen” på det nationella språket sango, var en nybildad koalition av flera olika rebellfraktioner, som bestämt sig för att göra gemensam sak i sina protester mot den dåvarande regimen ledd av president Francois Bozizé. Det Seleka framför allt vände sig emot var att Bozizé inte följde de fredsavtal som tecknats med olika rebellgrupper de fem senaste åren. Enligt dessa fredsavtal skulle rebellerna bland annat få pengar om de la ner vapnen.

Under december och januari intog Seleka flera städer i de norra och centrala delarna av landet och hotade att gå mot huvudstaden Bangui. Bozizé vädjade om hjälp från Frankrike men fick blankt nej. Frankrike hade 250 soldater på plats i landet, men dessa hade endast till uppgift att skydda franska medborgare på plats, enligt Frankrikes president Hollande. Däremot kom Tchad till undsättning, tillsammans med en internationell fredsbevarande styrka med soldater från grannländerna. Denna styrka lyckades stoppa rebellerna drygt tio mil från Bangui, och både Seleka och Bozizé gick med på villkorslösa fredsförhandlingar.

Förhandlingarna inleddes i Libreville i mitten av januari under ledning av det regionala samarbetsorganet ECCAS och efter någon vecka hade man enats om att bilda en koalitionsregering. Bozizés premiärminister sparkades och ersattes av en ny från oppositionen. Seleka hade egentligen haft som krav att Bozizé skulle avgå, men nöjde sig med att han lovade att inte ställa upp i det kommande presidentvalet 2016. Seleka lovade i sin tur att dra sig tillbaka från intagna områden men hotade samtidigt att åter ta till vapen om Bozizé inte skulle hålla sin del av fredsavtalet.

Den nya koalitionsregeringen bildades, men trots att Seleka fick flera viktiga ministerposter, däribland försvarsministeriet, var de tveksamma till samarbetet. Efter två relativt lugna månader gjorde de klart att de tänkte ta till vapen igen, eftersom de inte ansåg att Bozizé hade uppfyllt sina löften i fredsavtalet. Det gällde framför allt frisläppandet av politiska fångar och att utländska styrkor skulle lämna landet. (De utländska styrkorna innefattade även – eller kanske framför allt – de Sydafrikanska trupper som också kommit till Bozizés undsättning.)

Den 24 mars gick Seleka in militärt i Bangui och tog makten i en statskupp. President Bozizé gick i landsflykt och rebelledaren Michel Djotodia utropade sig till ny statschef. Han upplöste parlamentet och upphävde grundlagen, men lät samtidigt meddela att han tänkte respektera fredsavtalet från januari och behålla den nye premiärministern. Omvärlden fördömde maktövertagandet och gjorde klart att man inte kunde acceptera en självutnämnd president, och Afrikanska Unionen uteslöt Centralafrikanska Republiken.

Tre veckor efter kuppen kommer det fortfarande rapporter om plundring och skottlossning i Bangui och andra städer i landet och många frågar sig om Djotodia har kontroll över hela Seleka-alliansen. Det talas också om att Seleka kanske stöttats av rebeller från Tchad, vilket komplicerar situationen ytterligare.