Safari i Mörkrets hjärta?
Jag fick en fråga idag om hur vi ser på att driva ett safariföretag i centrala Afrika i förhållande till Joseph Conrad. Först hörde jag fel, tänkte på Joseph Kony och började prata om LRA. Men personen som ställt frågan insisterade: Nej, han menade Joseph Conrad och Mörkrets hjärta. Den vite mannen som bygger upp sitt eget lilla imperium långt ute i bushen. Hur ser vi på verksamhet i förhållande till den berättelsen?
Och jag blev lite ställd. Jag har inte fått frågan så rakt ut förut. Människor kan ifrågasätta jakten, gör de det brukar jag ha ett svar att ge. Men detta med Mörkrets hjärta snuddar vid något annat, detta med den Vite Mannen i Afrika. Det är något som tidvis snurrat i mitt huvud, men som jag inte riktigt rett ut ens för mig själv: Det där med vad vi egentligen har för moralisk rätt att komma in som utlänningar och bygga vidare på en tradition som har så mycket i bagaget av rasism och nedvärderande föreställningar, av våld och rodrift.
Mitt svar på frågan blev att jag ändå tror vi har lyckats gå vidare från “Mörkrets hjärta” och “Out of Africa”-tiden. Att vi som vita fortfarande visserligen är annorlunda, men att det blir en annan sak när vi är uppvuxna i landet och talar språket flytande och verkligen jobbar för att inte skapa den där “Out of Africa”- bilden. Men att det samtidigt är svårt för när man jobbar med safaris så säljer man ju just, i viss mån, drömmen om det gamla Afrika.
Vad jag också hade velat svara är detta, att det fortfarande finns en massa koder i relationer mellan vita och svarta i CAR, som verkar härstamma från kolonialtiden, och att jag och vi medvetet gjort och gör mycket för att försöka komma ifrån dessa koder, detta bagage från en annan tid. Jag hade velat berätta om alla gånger jag har fått säga till personer som vi vill anställa att verkligen läsa igenom sina kontrakt innan de skriver på dem, för att veta vad de förbinder sig till. Jag hade velat berätta om Jonas, servitören, som blivit upplärd av en gammal belgisk baron och som inte vågade ta några egna initiativ över huvud taget, men som visade sin stora potential som arbetsledare när vi gav honom fria händer och ansvar. Jag hade velat berätta om den vite guiden som inte klarade av att arbeta med våra spårare för de lyssnade inte på honom när han tog till sin invanda roll från sin tidigare arbetsplats och nästintill skrek ut order.
Jag vill inte säga att vi är så fantastiskt duktiga och har skapat en arbetsplats helt utan något arv från kolonialtidens rasism och uppfattning om den vita rasens överlägsenhet. Självklart finns det problem även hos oss. Men vi har jobbat med det, och gör det kontinuerligt. Och jag vill tänka att det bästa vi kan göra för att mota bort resterna av den koloniala rasismen i “Mörkrets hjärta” är att attackera den inifrån.