Regnväder och backklättring som ett litet avbrott i vardagen

I Kocho är den ena dagen den andra lik. Inga helger bryter av vardagslunken, och få förändringar i umgängeskretsen gör att samtalen gärna rör sig runt ungefär samma ämnen, kväll efter kväll. En sparsam mängd information från omvärlden bidrar också till att tankarna inte ofta kretsar kring mycket mer än det vi ser runt omkring oss och för tillfället jobbar med. På sätt och vis är det ganska skönt, detta avbrott från det ständiga informationsflödet som jag och de flesta andra lever i. Men vissa kvällar är det lätt att känna som Axel, när han säger: “Men mamma, det var ju nyss morgon!”, och jag frågar mig: Vad har jag egentligen gjort idag? Fanns det något som gjorde den här dagen speciell, något som bröt av mot det vanliga mönstret med frukost, arbete, lunch, arbete, bad (för barnens del), kvällsmat, läggdags?

Dagens avbrott kom på eftermiddagen, runt klockan halv fyra. Det blåste upp till regnväder, och jag, Theo och Axel sökte skydd under taket hos campens sjukskötare, Guy. Under detta tak står också säsongens alla tomma drickabackar staplade, och eftersom vi mest satt där och inte kunde göra så mycket annat än att vänta ut regnet, så berättade jag om nöjet i att klättra på tombackar. Jag vet inte hur många av er som känner till den leken: säkrad med en klättersele och rep bygger man ett torn av tombackar, en back i taget, alltmedan man själv klättrar uppåt så att man hela tiden befinner sig på toppen av detta torn. Den som klarar flest backar innan tornet välter har förstås vunnit.

När regnet slutat (det var ett ganska kort regn) var Guy sugen på att prova. Jag också, om jag ska vara ärlig. De flesta av våra backar var dåligt konstruerade för att kunna klättra på, men vi lyckades hitta sex stycken med en bra form. Någon sele eller rep hade vi dessvärre inte, men man får inte vara för petig. Jag började, för att visa hur det går till. Fem backar klarade jag, sen fegade jag ur. Guy klarade lika många. Sen kom Jo, killen som tar ser efter Theo och Axel på dagarna. Han klarade utan vidare alla sex backar, och ställde sig dessutom raklång högst upp på tornet innan han klättrade ner igen. Jag tog det förstås som en utmaning, och efter mig var det Guys tur igen. Just nu är det alltså delat rekord på sex backar i Kocho, mellan mig, Guy och Jo. Vad vi behöver nu är en klättersele och lina, annars kan detta sluta illa.