Rädsla är en svart färg

Denna torsdag i svart tänker jag på rädsla och vad den gör med oss människor. Hur den förlamar oss och stänger oss inne i oss själva, hindrar oss från att leva, från att göra det vi drömmer om. Hur den får oss att ta till våld när vi inte vågar lita på andra.

Jag tror att konflikten i CAR, liksom så många andra konflikter, i hög grad drivs av just rädsla. Rädsla för grupper som fortfarande sympatiserar med Seleka. Rädsla för Anti-Balaka. Rädsla för att radikala islamister ska utnyttja kaoset i landet. Rädsla att sträcka ut handen och därmed förlora kontrollen.

Rädsla är en stark kraft som tar fram mänsklighetens svartaste sidor. Hat, avundsjuka, övervåld, likgiltighet… allt detta som vi inte vill kännas vid kan bottna i rädsla.

Därför är det så starkt att Jesus om och om igen i bibeln säger till människor: “Var inte rädda!“. Jag är inte den som brukar gå och tänka på bibelord stup i kvarten, men det här är något som jag ofta återkommer till. “Var inte rädda!” Det finns något väldigt stort i de orden!

Motsatsen till rädsla är mod, sägs det. Men motsatsen till rädsla är också hopp, kärlek och öppenhet. Och allra störst är modet, hoppet, kärleken och öppenheten om den får finnas vid sidan av rädslan. För det är just när man är rädd som det verkligen krävs mycket mod för att våga, hoppas och älska.

Kanske borde vi istället för svart ha “torsdagar i vitt” för att påminna oss själva om att alltid våga hoppas.

(Här har jag skrivit om rädsla och svensk politik.)