Punkterad motorcykel, lejon och en nervös chaufför

På lördag morgon ringer Erik från Ngoy och säger att de inte har fått någon ost. Skulle vi kunna skicka det med en motorcykel? Jag går och säger till arbetsledaren Housseini att en motorcykel ska vara klar att åka till Ngoy så snart som möjligt. Sedan går jag vidare till köket och ber dem att packa en kylväska med ost. Efter någon timme är allt klart för avfärd. Eddy, en av våra mekaniker, kör motorcykeln, och Housseini följer med som sällskap. Att köra till Ngoy tar ungefär två och en halv timme, så de bör kunna vara tillbaka framåt eftermiddagen. Strax efter lunch kommer Erik Nyman hem efter att ha hängt upp ytterligare några leopardbeten, och han meddelar att han hittat motorcykeln ungefär halvvägs mellan Kocho och Ngoy, med punktering på det bakre däcket. Eddy och Housseini har han inte sett till. Jag antar att de fortsatt till fots, så jag blir inte särskilt orolig, men vi skickar i alla fall en bil för att hämta upp motorcykeln och sedan fortsätta till Ngoy och ta med sig de båda männen hem. Några timmar senare ringer Erik och bekräftar att Eddy och Housseini just kommit fram till Ngoy. Jag säger att vi redan skickat en bil för att hämta dem, så allt är under kontroll.

Sent på kvällen kommer bilen tillbaka till Kocho, med motorcykeln fastbunden på flaket. Jag tittar förvånad på bakhjulet. Det är inte bara punkterat, utan hela fälgen är böjd. Jag frågar vad som hänt, och det är Jean, chauffören som kört bilen, som svarar:
”Jo, madame, på vägen tillbaka träffade vi på några lejon på vägen. Det var fyra stycken, och de var jättestora! Ännu större än det som kunden sköt i förra veckan! De stod mitt på vägen och bara tittade på bilen, så jag stannade. Då började de komma mot oss, och jag backade undan för att inte vara i vägen för dem. Jag backade och backade, men så kom jag emot ett träd, och då tog det stopp. Jag försökte varva motorn för att skrämma bort lejonen, men de flyttade inte på sig. De bara stod där och stirrade. Jag försökte köra framåt igen, och då backade de en liten bit, men sedan kom de emot oss än en gång. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vi hade inget annat val än att stanna bilen och vänta. Till slut gick de lite vid sidan av vägen, så att vi kunde köra förbi. Sedan åkte vi raka vägen hem.”

Jag tittar på Jean, tittar på motorcykelhjulet, och så på Jean igen. Hjulet ser uppenbarligen ut att ha fått en rejäl smäll, och Jean är fortfarande lite skakis efter upplevelsen.
”Hur snabbt backade du?” måste jag fråga. ”Kom lejonen springande emot dig?”
”Inte särskilt snabbt,” säger Jean undvikande, ”men vi höll på länge. Fram och tillbaka, jag backade och körde framåt, backade igen och körde framåt. Det var en riktig fars. De ville inte släppa förbi oss!”

Det finns inget mer jag kan säga. Utifrån allt jag sett och hört hittills om lejonen i vårt område har jag mycket svårt att tänka mig att de var ute efter att anfalla bilen eller hindra den från att åka förbi. Förmodligen var de bara lite nyfikna, men de hade aldrig kommit hela vägen fram, aldrig på
allvar utgjort ett hot mot Jean och hans passagerare. Jag låter Jean fortsätta att lasta av motorcykeln och går för att fråga Housseini vad som egentligen hänt. Han skrattar lite.
”Jean var livrädd,” säger han. ”Han backade rakt in i trädet utan att tänka. Men de där lejonen, vad hade de kunnat göra oss? De var hur lugna som helst.”

I slutänden är ingen större skada skedd. Att Jean är nervös av sig visste vi redan. Motorcykelhjulet går säkert att fixa. Men det finns en sak som jag undrar över: Varför händer det så ofta att lejonen visar sig just för dem som är mest rädda för dem? Det skulle jag gärna vilja veta.