”Program ti Safari”

Söndag morgon och jag sitter i “restaurangen” intill floden och dricker kaffe och äter rostat hembakat bröd med smör och honung. Morgonljuset speglar sig i vattnet och jag tänker, liksom tidigare morgnar, att detta måste vara paradiset på jorden.

I snart tre veckor har jag varit här nu, och om ett par dagar är det dags att åka tillbaka till Bangui. Det var inte så det var tänkt från början, egentligen skulle Erik och barnen ha kommit tillbaka och vi skulle ha varit här i vår safaricamp, Kocho, tillsammans. Men om det är något jag vet om planer i bushen, så är det att de aldrig blir som man räknat med. Fenomenet är så vanligt att det har fått ett namn, vi brukar kalla det för “program ti safari”, safariplanering. Hur man än funderar och planerar och tycker att man tagit med allt i beräkningen, finns det alltid något som kan kasta om programmet. En bil som kör fast och blir försenad. Ett möte som flyttas fram några dagar. En bränsletransport som inte kommer som beräknat. Ett oväder som sätter stopp för en planerad flygresa…

Som saker utvecklat sig nu blev det nödvändigt för Erik att stanna i Bangui ytterligare i alla fall någon vecka. Och jag vet inte om det är jag som längtar mest efter honom och pojkarna eller om det är de som längtar mest efter mig (jag skulle gissa på det första alternativet), men vi är i alla fall ganska överens om att två veckor är tillräckligt lång tid att vara ifrån varandra för den här gången. På tisdag reser jag alltså tillsammans med min morfar (som är här och hälsar på – jag vet inte om jag skrivit det förut…) och de tre kunder som är här nu, ner till Bangui. Jag hoppas behöva vara där max ett par veckor innan vi kan komma tillbaka till Kocho igen, men vi får väl se hur det blir med “program ti safari”.