Privatliv

Den absolut mest påtagliga förändringen med att komma till Sverige är att man plötsligt åter har något som kan kallas för privatliv. Efter en helg tillsammans med mamma och pappa och syskonen i Vintrosa åker jag och Theo hem till Irisgatan på söndag kväll. Vi stänger dörren om oss och är helt ensamma. Ingen frågar vad vi äter till kvällsmat. Ingen vet när vi går och lägger oss. Ingen har den blekaste aning om hur många gånger jag var tvungen att sjunga ”det går en liten ängel” innan Theo somnade. På måndag morgon sover vi så länge vi själva vill. Jag kokar frukostgröten själv, låter disken stå så länge jag har lust med, borstar tänderna utan att höra Doungouss nynna när han sopar kontoret och behöver inte hälsa på en enda människa förrän jag själv vill göra det.

Allt har sina för- och nackdelar, och jag vet att det kommer att komma dagar när jag känner mig alldeles isolerad från omvärlden, men just nu är det så skönt att bara få rå om sig själv. Att veta att ingen kommer att knacka på min dörr för att fråga om dagens meny är ok eller om de kan få förskott på lönen. Att inte behöva klä upp mig och äta trerätters och konversera på kvällarna. Att bara få vara.