Pappor nära och långt bort
Fars dag. Idag är det pappornas dag och jag vill därför rikta ett tack till min pappa för allt du är och allt du betyder för mig och för oss. Tack för kärlek och trygghet, för musik och skratt, för pannkakor och goda samtal, för hjälp med bilmek och barnvaktande! Tack även till mina barns pappa för att jag får dela detta liv och två vilda och galna och underbara barn med dig! Och tack till alla “extrapappor” där ute, vuxna som varit viktiga både i mitt och i mina barns liv. Det är gott att ni finns, att vi har så många människor omkring oss!
En sådan här dag blir saknaden efter pappor som på olika sätt och av olika anledningar inte finns nära lite extra stor. Efter många och ihärdiga försök lyckas vi till slut ringa upp Erik, barnens pappa, över en rätt så bra skype-anslutning, och pojkarna får säga grattis på fars dag och berätta om sina senaste äventyr. Erik befinner sig sedan ungefär två veckor i Kongo-Brazzaville, som park manager (verksamhetschef?) i Odzala-Kokoua National Park. Hur han hamnade där vet vi knappt själva, det var ingenting vi egentligen hade haft några planer på, men plötsligt fanns ett jobberbjudande där genom den sydafrikanska organisationen African Parks, som gått in som partner i vårt relativt nystartade organisation Chinko Project i östra CAR. Vi var tveksamma men bestämde oss i alla fall för att åka och titta på parken under en vecka i augusti, och hur det nu var så kände både jag och Erik att detta var något som skulle kunna fungera för oss (och dessutom ge en spännande och värdefull erfarenhet för framtiden), och så står vi nu här med ett ettårskontrakt i ett nytt afrikanskt land. Även jag är involverad i Odzala-Kokoua på deltid, men kan sköta mitt arbete från Sverige den största delen av tiden. Vi har ju numera ett skolbarn i familjen så att bara flytta till Kongo hals över huvud var inte riktigt görbart.
Vi har fortfarande kvar vårt safariföretag CAWA och har inga planer på att helt lämna CAR, men både företaget och Chinko Project kan idag arbeta utan att vi finns där på plats, och då känns det här som en naturlig väg framåt.
Odzala-Kokoua är en vacker park. Belägen strax norr om ekvatorn är den till stor del täckt av regnskog, men i de södra delarna finns savannområdet med gräs och låga träd. Ni som varit i CAR och rest från Berberati söderut mot Bayanga kanske minns att det finns ett parti av vägen där skogen öppnar sig och böljande, gräsbevuxna kullar breder ut sig. Lite åt det hållet ser det ut. I regnskogen finns också ett stort antal öppna områden, baïer, som drar till sig djur. Elefanter, gorillor, chimpanser, bongoantiloper, bufflar. Det är inte lika stor bredd på djurlivet som i Chinko Projects och CAWAs områden i CAR, eftersom detta ändå är ett mer utpräglat regnskogsområde, men de djur som finns, finns i relativt stora antal. Och hoten? Samma som på de flesta ställen där man försöker skydda djur i sina ursprungsmiljöer. Tjuvjakt. Skogsskövling. Av det lilla vi hann se i augusti kunde vi konstatera att Kongo har en helt annan ekonomisk utveckling än CAR. Stora boskapsfarmer och plantage gör anspråk på mark. Vägar byggs ut överallt. Och i allt detta måste man hitta nya väg för människor och djur att samexistera.
För mig och barnen blir det en kongoresa till jul. Det ser vi fram emot, om än med en viss stänk av vemod hos i alla fall en av oss över att gå miste om svensk jul. Men att träffa pappa slår ändå högre. Och att få komma till Afrika igen. Denna ständiga längtan.