Ouango på andra sidan vägen

För några dagar sedan skrev jag om människor jag saknar och som inte finns kvar i livet. Den här texten är skriven till minne av ännu en sådan person. Det är inte en verklighetsskildring fullt ut, utan en fiktiv berättelse som kom till vid en övning i att göra miljöbeskrivningar under en kurs i kreativt skrivande. Men mycket är hämtat från verkligheten. God läsning.

Taxibilen, en gul Nissan Sunny i förhållandevis gott skick, kör så långt in mellan husen som det går. Framför ett rangligt staket av illa hopspikade bambupinnar, förstärkt med repstumpar här och var, måste den stanna och vi kliver ut på den röda jorden. Det har regnat. Marken är fuktig och vi får se noga efter var vi sätter fötterna för att undvika de fläckar av halkig lera som bildats runt alla små gropar och håligheter där regnvattnet samlats. Trots att det redan är sent på förmiddagen är luften sval och morgongrå. Solen har ännu inte brutit igenom molnen efter nattens regn. Fukten finns överallt, klibbar mot huden och ger en föraning om den kvalmiga hettan som kommer att smyga sig på framåt eftermiddagen. En svag lukt av rök och sur ved ligger över kvarteret. Någonstans i närheten gal en tupp.

Vi går i rad förbi hus och hyddor som ser ut att ha byggts upp på måfå, utan ledning av någon stadsplanering. Först går Antoine, hans rygg är lång och smal, benen och armarna tonårsgängliga. Över axlarna har han en gråbrun, urtvättad frottéhandduk och under den en rödvit fotbollströja. Sömmen till fållen har gått upp och en lös tråd hänger ner på hans ena sida. Han tvinnar den mellan fingrarna medan han går, leder oss fram mellan husen. Det är han som hittar här, han vet vilken stig vi ska följa och vid vilka hus vi ska svänga. Hans grova, slitna sandaler skrapar mot marken och de vida byxorna i något billigt syntetmaterial prasslar för varje steg han tar.
Elisa är bättre klädd. Hon har tagit på finblusen och ett dubbelt höftskynke i samma tyg. Skorna, som hon noga skrubbade under vattenkranen på gården innan vi for, har redan fått ett lager rödbrun lera som kletar fast på undersidan av sulorna, det syns på hennes gång att de, liksom mina egna skor, är tunga och svåra att få med sig i stegen.
Jag är den som sticker ut mest. Bredvid ett hus med trött palmbladstak står ett gäng halvklädda barn och stirrar ogenerat på den vita kvinnan som kommer gående över deras gårdsplan. En av de äldre flickorna, som ser ut att vara i tioårsåldern, har en liten pojke på höften. Hon pekar på mig och säger till pojken, högt så att jag hör:
– Titta en mbunzu! Om du inte är snäll kommer hon komma och ta dig. 
I en impuls lyfter jag handen för att vinka. Den lille pojken utstöter ett illvrål, och några av de andra barnen stämmer in: 
– Lo ga ti mu e la! Hon kommer för att ta oss! skriker de medan de rusar iväg för att sätta sig i säkerhet bakom huset. Medan vi går vidare hör jag hur den stora flickan skrattar. Jag ser rakt framåt. Den fuktiga luften bildar en hinna mellan mig och barnrösterna, sluter tätt i nacken.

Stadsdelen som vi befinner oss i heter Ouango och ligger uppströms längs Oubangui-floden från centrum räknat. För att komma hit kör man först ner till hamnen, där man tar till vänster och följer vägen förbi Bangui Plage, Rock Club och Hotel Sofitel. Efter hotellet tar bebyggelsen tillfälligt slut då vägen under någon kilometer går alldeles intill floden. Här har man varit tvungen att spränga och jämna grunden för att över huvud taget kunna bygga en framkomlig körbana. På höger sida sluttar marken skarpt ned mot det virvlande flodvattnet, åt vänster reser sig bergväggen, täckt av mörkgrön regnskogsvegetation.
Namnet Ouango kommer troligen av att det var här de som tillverkade träkanoter, ngo, bodde på den tiden då staden anlades. Idag har dock betoningen av namnet ändrats så att det närmast låter som ordet för råd eller förmaning. Det är ett ord som ofta används här. Äldre släktingar, religiösa ledare och andra auktoriteter delar gärna ut ouango till dem som står under dem i den sociala hierarkin. 
När man kommit runt berget börjar vägen åter kantas av bebyggelse. Längs flodstranden breder fina trädgårdar ut sig. De är inhägnade med stängsel eller höga murar och tillhör de flotta villorna och residensen där det mest bor utlänningar. Men det är inte i dessa villakvarter som vi nu befinner oss, utan i ett område som ligger längre från floden, på andra sidan huvudvägen, som så här långt från centrum inte är mycket mer än en gropig bygata.

Antoine stannar framför ett lågt hus. Utanför på gården sitter ett par kvinnor vid en eldstad med några rykande, förkolnade pinnar. De tittar upp och hälsar avmätt. Ytterdörren är öppen, men ett smutsvitt skynke hänger för öppningen. Antoine för det åt sidan och visar in oss. Vi kommer direkt in i ett litet vardagsrum. På det jordstampade golvet står ett lågt träbord och tre ljusblå plastfåtöljer. På bordet en grovt virkad duk i rosa och vitt syntetgarn, en rödmetallicglänsande, blommig termos, en tom plastmugg och några smulor på ett fat. Från en liten tv, centralt placerad på en rottinghylla vid ena väggen, strömmar knastrig gospelmusik och bilder på leende körsångare, trots att ingen befinner sig i rummet. Han måste tjäna bra med pengar, kvartersdoktorn, på sina traditionella läkekonster.  
Antoine drar ytterligare ett draperi åt sidan.
– Här är det, säger han och låter oss gå in först.
Till en början är det svårt att se något alls. Våra kroppar fyller dörröppningen och blockerar ljusinflödet, och det enda fönstret, högt upp på väggen, är nästan helt stängt av en fönsterlucka. Det luktar instängt, lite unket, blandat med en svag doft av antibiotika och något annat som jag inte kan definiera, något sötaktigt och lite stickande. En svag hälsning inifrån mörkret: ”Elisa, Ma…” avbryts av en våldsam hostning. Den rosslar fram djupt nedifrån lungorna och överröstar vårt tafatta:
– Hortence… vi är här nu…
När ögonen vant sig vid mörkret ser jag att rummet nästan helt tas upp av en säng och en madrass på golvet. Det är på madrassen hon ligger, med böjda knän, vassa som knivseggar pekande upp mot taket. Kroppen är täckt av ett tunt lakan som hon har dragit upp över bröstet. Hennes anletsdrag framträder bara svagt i dunklet, ändå ser jag tydligt de insjunkna kinderna och ögonhålorna, djupa som brunnar. Hostningarna avtar och bröstkorgen börjar höjas och sänkas i darrande, snabba andetag.
Jag och Elisa tar av oss de leriga skorna och sjunker ner på den smutsiga madrassen, alldeles intill Hortence. Jag nuddar lätt vid hennes hand, den är torr och feberhet. Från tv:n ute i det andra rummet manar en manlig predikant:
– …ta emot Jesus, tro på Honom så får du liv, ja liv i överflöd! Jesus har övervunnit döden! Halleluja! Kom, bara kom, ta emot Jesus i ditt hjärta … 
– Du måste härifrån, min vän, säger jag med låg röst. Vi måste få ta dig till sjukhuset.
Hennes röst är svag, svaret kommer i stötar:
– Han har sagt… att jag inte får… gå än… Han måste… göra färdigt… behandlingen först…
Nya hostningar. Nya halleluja från tv-predikanten.
Hortence andas, tunna, skälvande andetag. Mina tankar snurrar, letar efter ord.
– Hur känner du dig?
– Den här… fukten och… kylan, suckar hon. Den värker… ända in i… benen…
– Kan vi göra något för dig? Elisas röst låter lika trevande som min.
– Jag vill… att ni tar mig… till sjuk…huset, viskar hon. Han måste… bara bli färdig… först… Jag måste… betala för att… han ska avsluta… Sen… vill jag… gå.

Här finns fler skönlitterära texter som jag skrivit.