Oönskat husdjur

Det är söndag kväll. Theo har somnat och jag har duschat och gjort mig klar för middagen, men kunderna har ännu inte kommit tillbaka från jakten, så vi har inte så mycket annat att göra än att vänta. Jag börjar bli ganska hungrig, men eftersom ingen mat kan serveras förrän alla är hemma riktar jag istället in mig på mitt lilla hemliga förråd av nötter och torkad frukt. De åtråvärda godsakerna ligger väl gömda i en resväska i vårt hus, skyddade både från råttor och hungriga medmänniskor. Theo snusar sött, så jag smyger in med en ficklampa och försöker göra så lite väsen som möjligt för att inte väcka honom. Väskan står uppställd mot väggen. Jag tar tag i handtaget och lyfter försiktigt upp den, när jag plötsligt, mellan väskan och väggen, får syn på. en orm!

I ärlighetens namn ska det sägas att ormen ser ganska harmlös ut. Den är ungefär en halvmeter lång och tre fingrar tjock, och den verkar väldigt loj där den ligger halvt hoprullad intill väggen. Jag lyser lite med ficklampan för att försöka se vilken färg den har, men får ingen riktig klarhet i det svaga skenet. Det ser ut som någon sorts grå-svart nyans, men jag är inte säker. Nå ja, harmlös eller inte, jag tycker ändå inte att den behöver bo här i mitt hus. Ormen rör sig inte, så jag ställer långsamt tillbaka väskan på sin plats och går sedan för att hämta Erik, som sitter vid det lilla bordet bredvid baren och jobbar på sin dator. Men Erik har ingen lust att vara min stora starka ormdödar-hjälte, utan säger bara att jag ska be någon
annan om hjälp. Sedan återgår han till sitt tangentbord.

Jag går ut i köket och frågar lite försiktigt vem som har lust att döda en orm. Det blir genast fart på killarna. Bao tar kommandot. Han hämtar en machete och säger åt de andra att följa med bort till Madames hus. Saint letar rätt på sin ficklampa och en lång pinne och går med bestämda steg efter Bao. Efter honom kommer Bertrand, Olivier, Yandia, och slutligen jag själv. Väl framme vid huset visar jag bakom vilken väska jag hittat ormen. Bao ber mig att hålla mig undan. Sedan ställer fem karlar upp runt väskan och gör sig beredda. Jag själv står ute på verandan och hör dem tala lågt till varandra: ”Ser du den? Där! Där är den! Försiktigt!” En smäll när macheten slår mot golvet. Sedan är allt tyst igen. Bao kommer ut med en huvudlös orm liggande på machetebladet. ”Det här kan vi använda att agna med
när vi fiskar,” säger han glatt. Ormkroppen hamnar på marken utanför huset, och Bao går tillbaka in för att hämta huvudet, som fortfarande har tungan spelande utanför munnen. ”Släng bort det,” säger Saint. ”Släng det i floden.”

När huvudet är borta hugger Bao av den yttersta svanstippen från ormkroppen och slänger även den i vattnet. ”De här ormarna gillar att vara i hus,” berättar han kunnigt. ”De äter ägg, så om man har hönor brukar de vara helt hopplösa.” Med de orden börjar gå tillbaka mot köket, med den återstående mittdelen av ormen hängande över machetebladet. De andra följer efter, och snart är jag ensam kvar igen. På golvet hittar jag några blodfläckar som jag torkar bort med toapapper. Sedan plockar jag äntligen fram mina nötter, men för säkerhets skull tittar jag en extra gång så att det inte ligger någon mer orm bakom väskan. Det är en ologisk reaktion, jag vet, för det är inte större risk nu än tidigare att träffa på ormar, men under den närmaste veckan kommer jag att titta lite extra vart jag sätter fötterna.