Onyanserat i Svenska Dagbladet om #CAR – för att inte säga respektlöst

Igår fanns en artikel i Svenska Dagbladet om krisen i CAR: “Drömmen om ett fritt land gick i kras”. Jag skulle önska att jag kunde säga att den var bra. CAR har inte mycket att komma med i konkurrensen om nyhetsutrymmet när förstasidorna på alla tidningar toppas av misstankar om kemiska vapen i Syrien, och twitter svämmar över av kommentarer om detsamma, så när landet väl uppmärksammas på något sätt, vill man ju bara ge en stor eloge till journalisten. Men. Irritationen börjar smyga sig på redan innan jag läst färdigt bildtexterna (till de för övrigt mycket fina bilderna). När jag sedan kommer till avsnittet där gamla mormor Gonima Bernadette ger sina barnbarn en “illaluktande grön sörja” bestående av “löv och vatten” till kvällsmat orkar jag inte ta in mer. Jag måste lägga ifrån mig texten ett tag. Inte för att jag är chockad över hur människorna har det, utan över hur deras liv beskrivs!

Nej, jag var inte själv där och kände lukten av maten. Jag känner inte till några detaljer om hur mormor och barnbarn levde, jag vet inte hur de bodde, hur de fick tag på vatten, om de hade någon mer familj eller om de var alldeles ensam. Men jag vet att “löv” inte per automatik betyder dålig mat, oavsett vad journalisten nu tyckte om lukten. “Löv”, eller kugbe ti kasa, som vi brukar säga på sango, kan referera till en mängd olika ätbara blad, som används i såser även i tider av välstånd. Det är bra mat. Givetvis måste man ha tillräckligt mycket, och självklart måste man komplettera med andra näringsämnen, men likväl…

I artikeln skildras så vidare snuskiga sjukhusmadrasser, obefintliga kommunikationsmöjligheter utanför Bangui (trots att jag pratat i telefon med både Berberati och Bangassou idag!), grisar som bökar utanför överfyllda bårhus, barnkroppar som luktar ruttet och tynar bort i svält, en man som fått ett machetehugg tvärs över halsen. Och, som bakgrund – och orsak – till allt detta: ett land som ligger i ruiner. Har förvandlats till aska. Allt medan mormor Bernadette drömmer sig tillbaka till nätterna på 1960-talet, då CAR precis blivit självständigt och hon älskade att dansa.

Det är känslomässigt. Det är effektfullt. Det är kanske så det måste vara för att CAR över huvud taget ska kunna konkurrera om en plats i tidningarna. Men det känns också onyanserat, skevt, och framför allt respektlöst. Här skildras offer. Människor som orättvist drabbats av ett lands sönderfall – och vars egna val och möjligheter att påverka framstår som fullständigt obefintliga. Och, vad värre är, vars ansträngningar att ändå göra livet drägligt totalt tillintetgörs i beskrivningen av mormoderns kvällsmat som en “illaluktande grön sörja”.

Jag vet. Det behövs hjälp utifrån. CAR och dess invånare hålls på många sätt tillbaka av strukturer och problem som de inte råder över. De saknar alltför många av de grundläggande förutsättningar som jag själv bara tar för givet. Sjukvården fungerar dåligt. Skolorna fungerar dåligt. Det finns ytterst få avlönade arbeten, inget fungerande pensionssystem, än mindre social hjälp från staten. Och många är de som inte kunnat odla sin mark nu under det senaste årens oroligheter. Men trots detta: det sista som dessa människor behöver är att bli tilldelade rollen som offer. Att få veta att de inte själva kan göra något åt situationen, att deras land endast är ett problem för utländska aktörer att ta tag i.

Säg till en människa att hennes framtidsutsikter “ligger insvepta i ett kolsvart mörker”. Vad kommer hon att göra?  Säg till omvärlden att det är nästan omöjligt att välja vad man ska börja arbeta med i ett “hav av prioriteringar”. Vad blir reaktionen? Kanske en massa jävlaranamma, men mer troligen passivitet. Pessimism. Vi behöver inte det! CARs folk behöver någon som tror på dem och på deras land, så att de själva också börjar våga tro igen. Jag vet att Centralafrikanska republiken är fullt av mammor och pappor, farmödrar och farfäder och mormödrar och morfäder, morbröder och fastrar, som kämpar för att livet ska gå vidare, som ser till att det blir mat att äta och som går långa vägar med sina sjuka till sjukhuset. Låt oss uppmuntra detta istället för att stjälpa. Låt oss hjälpa till och bygga upp istället för att frossa i deras olycka.