One of these days

På onsdag morgon vaknar jag klockan fem av att Theo börjar vrida på sig och gnälla i sin säng, och jag konstaterar lättad att tröttheten från igår är borta. Tisdagen var för både mig och Erik en utdragen ”dagen efter”. Den långa resan till och från Bangui kändes i hela kroppen och, som Erik uttryckte det, till och med att tänka var jobbigt. Men onsdag morgon vaknar jag alltså upp med nya krafter. Jag flyttar över Theo till vår säng, och vi ligger och myser en stund och läser böcker i ficklampans ljus medan dagen vaknar utanför. Det regnar, gryningsljuset är grått och luften kall och fuktig. Klockan halv sex går Erik upp och kokar gröt till Theo och te till oss. Jag och Theo ligger kvar en stund till och kurar under lakanet.
Sedan äter vi frukost. Det regnar fortfarande och jag vet redan nu att det kommer att bli en långsam morgon. Här är regn en fullt legitim anledning att komma lite sent till jobbet, och mycket riktigt dyker Vanessa, eller Passi som hon oftast kallas, barnflickan, inte upp förrän kvart över sju. Elisa dröjer nästan till klockan åtta. Då har hon varit på torget för att mala maniokmjöl till oss på vägen hit, men i alla fall…

Erik har gått ut till verkstaden, Passi tar hand om Theo, Elisa börjar diska och jag själv borstar tänderna och bäddar sängen innan jag slår mig ned vid skrivbordet. Jag skriver ett nyhetsbrev om CAWA till en av våra reseagenturers hemsida och sätter mig sedan för att försöka lista ut vilka som gjort de olika betalningarna som kom in på vårt konto igår. Det är inte det enklaste, eftersom ingen kund har betalat exakt den summa som det står på fakturorna. (Fråga mig inte varför…) Efter en stunds funderande och ett samtal med Erik, som kommit in från verkstaden, ger jag upp och bestämmer mig för att skriva till banken och fråga om de kan se varifrån överföringarna kommer.
Jag tar med datorn och kör upp till internetcaféet. Vägarna i Berberati har blivit till en enda lervälling, och överallt klafsar människor omkring med risk för att halka eller åtminstone tappa skorna i den slippriga, sugande sörjan. Internetcaféet är nästan tomt på folk. Jag hälsar på mannen i kassan och går och sätter mig längst in i rummet, stoppar i nätverkssladden och lyckas till slut koppla upp mig mot nätet. Jag pratar en stund med min syster, som befinner sig på Island, över en lite osäker men ändå fullt acceptabel skypeanslutning. Jag kollar mejlen, lägger in ett nytt inlägg på bloggen och loggar in på banken. Allt går utan problem, uppkopplingen strejkar inte och en dryg timme senare är jag färdig.
Jag kör vidare upp på stan. Det regnar fortfarande, om än inte lika kraftigt. Jag svänger in till Kodro, den såvitt jag vet mest välsorterade matbutiken i Berberati. Här kan man hitta mjölkpulver, havregryn, olika konserver, matolja, godis och en hel del annat. Jag hälsar på libanesen som sitter i kassan, en smal man som jag gissar kan vara i 30-årsåldern. Han ler och rynkar på näsan på samma gång, just så som han alltid brukar göra. Jag börjar plocka varor och lägga på disken. Ris, socker, olja. Ett butiksbiträde kommer fram och hälsar. Trots att jag inte vet hans namn tycker jag att jag känner honom vid det här laget. Han brukar alltid hjälpa mig att plocka varor, och sedan bära ut dem till bilen. Han springer också och köper saker i andra affärer åt mig, ifall det som jag vill ha inte finns i butiken. Jag fortsätter att plocka i hyllorna, nu med biträdets hjälp. Marmelad, havregryn, sardiner. Jag frågar om det finns Coca Cola i halvlitersflaskor. Det gör det inte, men mannen som jag inte känner namnet på springer genast iväg för att leta rätt på några åt mig. Under tiden pratar jag med libanesen i kassan. Vi beklagar oss lite över regnet, pratar om den dåliga vägen till Bangui, om skolsystemet i Libanon och om att svenska är svårt att lära sig. De vanliga enkilosförpackningarna med socker är slut och jag frågar när det kommer in nya. I nästa vecka. Butiksbiträdet kommer tillbaka med colan. Jag betalar och säger hejdå, får varorna utburna i bilen och ger 50 CFA i dricks som tack. Innan jag sätter mig i bilen går jag rakt över den leriga gatan för att köpa refill till min mobil hos min kompis pojkvän, som har en liten smyckeaffär där han också säljer refill till mobiltelefoner. Jag köper påfyllningskort för tio tusen, betalar och ska just vända mig och gå tillbaka till bilen när en kvinna som står bredvid mig i kassan frågar: ”Och vem är det som är här?” Jag vänder mig mot henne. Det är Marie-Helene, min kompis mamma. Hon frågar om jag känner killen som äger butiken och blir uppenbart förvånad när jag säger att jag vet vem det är. Vi växlar några ord, men klockan närmar sig tolv och jag måste åka hemåt. Jag kör tillbaka på den leriga vägen och aktar mig för att spruta lera på skolbarn som klafsar fram genom rondellen i centrum. Erik ringer och frågar om han ska behöva sitta och vänta på mig hela dagen. Jag kan se hans ironiska leende framför mig. Det brukar vara jag som ringer till honom i verkstaden och säga att det är dags att komma in och äta.

Jag kommer hem och hittar Theo och Vanessa på verandan. Theo babblar nöjt på sitt eget språk. När han får syn på mig ler han ett stort leende. Vi går och tvättar händerna under ljudliga protester från Theo, och jag mosar potatis och kanda, en sorts köttbullar gjorda på köttfärs och malda pumpafrön, till honom. Vi äter alla tre och sitter sedan och pratar ett tag innan det är dags att återgå till arbetet.
På eftermiddagen bakar jag havrekex med helgonet i köket. Helgonet heter egentligen Saint-Claire, men kallas mest för Saint, vilket betyder just helgon på franska. Kexen blir goda, smakar som en blandning mellan mariekex och digestivekex. Dessutom är det ett väldigt bra recept. Alla ingredienser finns att få tag på i RCA. Saint smakar på ett kex och det riktigt lyser ur ögonen när han säger: ”De smakar ju precis som köpekex.” Det var det bästa betyget han kunde tänka sig.
Saint berättar också att Olivier har släppts ut från arresten. Det känns bra, men samtidigt undrar jag hur många andra som sitter där på lösa grunder och som INTE släppts.

Jag kör upp en snabb sväng till internetcaféet igen för att skicka iväg några mejl till olika kunder. Det har slutat regna, och trots att det fortfarande är mulet har vägarna torkat upp förvånansvärt bra. När jag är färdig med internet måste jag upp till affären en gång till för att köpa två saker som jag glömde tidigare: mjölk och tändstickor. Libanesen ler sitt vanliga rynka-på-näsan-leende och säger att de har tur som får se mig två gånger idag. Anonymitet? Existerar inte här. Jag kör hem på gator som vimlar av människor och motorcykeltaxis som vågat sig fram efter regnet, och jag är som alltid lite rädd att köra på någon. Inte för att jag kör dåligt, utan för att jag hört att det finns människor som med flit ser till att bli påkörda för att kunna få ut ett rejält skadestånd och därmed pengar att leva för.
På vägen hem betraktar jag gatulivet: mammor som bär sina barn på ryggen, småpojkar som rullar cykeldäck framför sig, getter som letar efter något ätbart i dikena, en flicka som ligger på alla fyra utanför den lilla biografen vid Baba Salao och försöker att få en skymt av filmen som visas där inne genom den lilla glipan mellan marken och draperiet som täcker dörröppningen. Jag måste le för mig själv.

Väl hemma är Theo trött. Han har inte sovit mycket under eftermiddagen. Jag försöker ge honom lite mat, men han vill inte ha. Han dricker lite juice, och av det piggnar han till och vill plötsligt ner på marken och öva sig på att gå. Man behöver bara hålla honom i ena handen nu. Ibland är det lite vingligt men det dröjer nog inte alltför länge innan han går själv. Tur bara att barn inte slår sig lika mycket som vuxna när de ramlar…
En vän, Gere, ringer från Ndele i norra RCA. Hennes man dog förra året, blev skjuten när han arbetade i ett projekt som skulle bekämpa tjuvjakt. Min vän har blivit lovad att få ut ett engångsbelopp som någon typ av pension eller skadestånd, men för att få pengarna måste hon ta sig till Bangui. Hon ber mig att betala resan. Jag är tveksam. Inte för att jag inte vill betala, det kostar inte så mycket, men jag tvivlar på att Gere någonsin kommer att få ut några pengar för sin mans död. Jag har redan pratat med en av våra spårare, som kommer från Ndele, om detta. ”Det sämsta hon kan göra är att komma till Bangui,” sa han. ”I Ndele har hon det bra, hon har tillräckligt att leva av. Hon kommer inte att få ut några pengar i Bangui, det enda som kommer att hända är att hon gör av med det lilla hon har till ingen nytta. Och tänk på hennes barn. Vem ska ta hand om dem när hon är borta?” Jag tror att spåraren har rätt, men hur förklarar jag det för Gere? Hon, som aldrig varit längre än 20 mil hemifrån, hur ska hon kunna förstå att det inte finns något för henne att hämta i Bangui?
Erik kommer in. Vi badar Theo och lurar i honom gröt genom att mata honom medan han sitter i badet. Borstar hans tänder och lägger honom. Jag somnar också och får tvinga mig att vakna igen för att gå upp och äta oxsvanssoppa och pannkakor med Erik. Kvällen är råkall och jag fryser trots långbyxor och tjock tröja. Jag borde gå och duscha, men tanken på att klä av mig kläderna är inte särskilt lockande, så jag sitter kvar framför datorn medan Erik pratar i telefon.
Till slut finns ingen återvändo. Jag fyller en hink med varmvatten, tvättar mig snabbt och skyndar mig sedan till sängen där jag kurar ihop mig under täcket. Ligger ett tag och lyssnar på tystnaden som ibland avbryts av smällar när små frukter ramlar ner på husets plåttak. Erik och Theo snusar rofyllt. Snart gör jag det också. God natt.