Ogästvänliga Örebro

Innan ni läser detta vill jag börja med att säga att jag är väl medveten om att jag bara känner till den ena sidan av historien jag ska berätta. Jag gör inte anspråk på att presentera en objektiv bild av situationen. Detta är mina tankar kring en specifik händelse, som kanske är unik (jag hoppas det!) men som sätter ljus på något viktigt.
     Då så. Då vet ni var ni har mig.

Som kanske framgått av tidigare bloggposter bor vi, när vi är i Sverige, i Örebro. Det är en trevlig stad, som växer och aktivt arbetar med att utvecklas och bli mer attraktiv för boende, för företag och studenter. För några veckor sedan hörde jag ett program på lokalradion om hur man ville bygga nya, fina hus längs Svartån, som rinner genom centrum, för att kunna erbjuda bostäder till inflyttande människor från de övre samhällsskikten. Örebro vill locka kunskap och kompetens, och för att göra det framhåller man gärna sådant där som man är lite extra stolt över: det rika kulturlivet, den spännande, långa historien (stan fyller ju faktiskt 750 år i år!), närheten till naturen och det nybyggda campus för läkarstudenter vid Universitetssjukhuset.

Men de senaste dagarna har en annan sida av Örebro trätt fram för mig, och jag har förstått att det är skillnad på människor och människor, och att det inte är alla som ska lockas att flytta hit till staden vid Hjälmaren.

Familjen som sedan en dryg vecka hyr två rum hemma hos oss kom hit till Örebro i början av januari, hitbjudna av en vän. Mamman hade då redan bott på en annan ort i Sverige i drygt ett år, medan de båda pojkarna var alldeles nyanlända från sitt hemland i centrala Afrika. Tyvärr visade det sig att den här vännen inte var en så väldigt bra vän, för hans löften om att hjälpa till att ordna bostad i Örebro infriades aldrig, och bara några dagar efter att familjen anlänt till staden, flyttade han härifrån. Det blev alltså lite struligt med bostad, milt uttryckt.

Fallet hamnade hos socialen, som lät förstå att de verkligen inte kunde hjälpa till med något sådant här, eftersom det var mammans eget fel att hon lämnat sin tidigare bostadsort utan att veta säkert om hon hade boende i Örebro. Vilket förvisso var sant, på sätt och vis, men det visste ju redan mamman, och hon hade redan ångrat gruvligt att hon över huvud taget flyttat hit. Det var det ingen som behövde påpeka för henne.

På sin höjd kunde socialen erbjuda boende två nätter åt gången på ett vandrarhem, men varannan dag var familjen alltså tvungna att ta med allt sitt pick och pack, lämna vandrarhemmet och bege sig till socialkontoret, bara för att få sitta och svara på frågor om varför de ännu inte lyckats hitta en egen bostad, och sedan få ytterligare två nätter på vandrarhemmet. Allt detta medan mamman skulle försöka plugga, eftersom hon kommit in på en utbildning i Örebro, och pojkarna inte önskade något hellre än att få börja skolan.

Vid mötena med socialen fick mamman gång på gång förklarat för sig att det var hennes eget fel att hon nu inte hade någonstans att bo, och att det faktiskt är olagligt i Sverige att bo på gatan när man har barn. När hon precis flyttat in hos mig frågade hon sedan flera gånger om det var så att socialen kunde ta barnen ifrån henne på grund av det som hänt. Att man vållat en mamma, som kämpat för att få sina barn till Sverige och äntligen återförenats med dem, en sådan oro är för mig helt oförståeligt. Det var ju uppenbart att hon inte ville “bo på gatan” med dem, utan sökte lägenhet med ljus och lykta!

Sedan löste det sig alltså med boende, och vi skrev hyreskontrakt på ett halvår till att börja med. Allt gott, tänkte jag. Men se där hade jag fel. För myndigheterna här i Örebro (och här handlar det dels om socialen, dels om arbetsförmedlingen, som har ansvaret för nyanlända under de första två åren) som varit engagerade i familjen, hade “hjälpt till” på sitt sätt genom att hjälpa mamman att söka lägenheter på alla möjliga orter i Sverige. Och detta trots att hon påbörjat en utbildning här som inte finns på andra orter men som ger goda möjligheter till arbete. Och nu har det dykt upp en ledig lägenhet, långt från Örebro. Och då tycker arbetsförmedlingen att det är bättre att avbryta utbildningen och flytta härifrån. Detta motiverade de på följande sätt:
“Du ska veta att det är väldigt svårt att hitta bostad och arbete i Örebro. Det finns många, även sådana som är mycket mer välutbildade än du, som letat i många år utan att hitta något alls.”

Om ni nu tycker att det här känns som ett ok förfarande, så vill jag att vi vänder lite på perspektivet. Tänk er istället att en vit man flyttat till Sverige med sina två tonårspojkar. Han har en bra utbildning i hemlandet och har arbetat inom läkemedelsindustrin (precis som mamman i familjen som bor här). Han har ännu inte lärt sig flytande svenska men pratar bra engelska (precis som mamman), och det spelar ju inte så stor roll för nästan alla svenskar kan engelska. (Eller hur?) Nu är han i Örebro, har kommit in på en utbildning efter vilken han har rätt så stor chans att få jobb. Men det strular med boende. Och tänk er nu att denne man varannan morgon får släpa alla sina väskor bort från vandrarhemmet där han fått bo på nåder, och sedan tillbaka på eftermiddagen, och hela tiden måste försvara varför han inte hittat någon lägenhet än. Tänk vidare att socialen påpekar för honom att det faktiskt inte är lagligt i Sverige att leva som han gör.

Sedan skaffar han ett boende och har därmed ordnat sin tillvaro. Men då dyker ett erbjudande om en lägenhet på en annan ort upp, varpå mannen får höra att det är bäst att han flyttar, för han har ändå mycket små chanser att hitta boende och arbete i Örebro.

Känns det troligt att en vit man skulle behandlas på det sättet? Jag tycker inte det. Istället får jag intrycket av att Örebro gärna blir av med en kvinna som de inte tror kommer att kunna bidra med något till Örebro i framtiden. Bättre alltså att skicka henne någon annan stans, så får detta “annanstans” lösa integrationsproblemet.

Jag skrev i början att jag bara känner till den ena sidan i den här historien. Därför vill jag avsluta med ett par öppna frågor till den andra sidan, närmare bestämt till Örebro kommun och mer specifikt till socialtjänsten och arbetsförmedlingen:
– Varför ska en person som har boende och en pågående utbildning uppmuntras att lämna Örebro mitt i en termin?
– Är vissa människor mer välkomna än andra till Örebro? Vad är det i så fall som definierar vem som är välkommen och inte? Inkomst? Klass? Eller (ärligt nu!) hudfärg och etnisk tillhörighet?
– Behöver Örebro bli bättre på integration? Vad kan vi göra för att lyckas med det?