Me too. Och centralafrikanska kvinnor har också blivit sexuellt utnyttjade. På värsta sätt.

På Facebook delar många av mina vänner idag statusen ”Me too”, för att belysa hur stort och utbrett problemet är med sexuellt ofredande och utnyttjande av kvinnor. Samtidigt går jag igenom min mejlbox och hittar länken till en rapport som jag sparat för att läsa senare. Det är en rapport från Human Rights Watch, med rubriken Central African Republic: Sexual Violence as Weapon of War. Centralafrikanska Republiken: Sexuellt våld som ett krigsvapen.

Ni som läst den här bloggen ett tag vet att jag ogärna skrivit om alltför mycket elände från CAR. Jag tycker att det så lätt blir offerrapporter som befäster bilden av ett inkapabelt CAR där ingenting fungerar och människor är totala offer för omständigheterna. Jag har tyckt, och tycker, att det är viktigt att fokusera på det som fungerar, på potentialen.

Men ibland behöver vi också se och ta till oss det svåra. Belysa och synliggöra de problem som finns. Berättelser om sexuellt våld, utnyttjande och ofredande behöver komma fram, och om de drabbade själva har svårt att prata om det på grund av skam eller rädsla, då behöver vi prata desto mer! Annars fortsätter dessa brott att ske i tystnad. Och kvinnor fortsätter lida, i tystnad.

Ibland pratas det om att ”kvinnor i Afrika ofta blir förskjutna från sina byar om de blir våldtagna”. Det låter som att det är någon konstig kulturell egenhet. Någonting som bara händer i Afrika. Jag hörde detta påstående för rätt många år sen när jag fortfarande bodde i CAR, och frågade då en av mina (manliga) kollegor om det verkligen stämde i CAR. Skulle de förskjuta en kvinna för att hon blev våldtagen? Hans svar kom snabbt: Självklart inte! Det är väl inte hennes fel! Hon behöver ju stöd från sin familj om hon drabbas av något sådant.

Och jag ville så gärna tro det! Ville att mitt CAR skulle vara ett land där våldtäkt inte ledde till social stigma. Jag ville tro det så gärna att jag gjorde en enskild persons ord till absolut sanning. Men när jag läser rapporten från Human Rights Watch står det klart att min  kollega så klart inte talade för alla centralafrikaner. Det händer visst att kvinnor överges av sina män och familjer efter att ha blivit våldtagna. Det händer att de förklaras skyldiga till våldtäkten och det händer att de blir helt ensamma i livet, och själva får bära det fulla ansvaret för ett barn som blivit till genom våldtäkten, och som ingen i familjen vill veta av.

Men det finns också människor, centralafrikaner, som kämpar för de drabbades rättigheter. Som vill förändra situationen och hjälpa drabbade att få både juridiskt och socialt stöd. En av dem är Monique Nali, som finns med i Human Rights Watchs rapport. Kulturer och strukturer kan förändras. I CAR och i Sverige och i resten av världen. Därför måste vi prata, belysa och fortsätta kämpa. Varje dag.

Me too.