Nu är vi tillbaka i Sverige på riktigt

Det är nu två veckor sedan vi kom tillbaka till Sverige. Samma kväll som vi kom, var vi iväg en sväng och tittade på majbrasan hemma hos mamma och pappa. Vänner frågade: Hur känns det, har ni “landat”? Och visst hade vi det, eller kanske snarare kraschlandat, rakt tillbaka in i vår svenska verklighet och vardag. Men först nu, två veckor, ett 4-årskalas, en begravning, ett bröllop och ett antal vardagar senare, känns det som att vi börjar komma hit på riktigt. Har fått ordning på saker. Packat upp de sista grejerna. Gått igenom all post från tiden vi var borta. Rensat rabatterna och plockat fram cyklarna och börjat komma in i rutinen igen med att komma iväg hemifrån på morgonen för att lämna barnen på förskolan.

Det sägs att när ångloket uppfanns i början av 1800-talet, och kom upp i den otroliga hastigheten av 30 km i timmen, så beklagade sig en person över att sådana farter inte var hälsosamma – själen kunde ju omöjligt hinna med kroppen!* När vi reser från Bangui till Stockholm färdas vi i ungefär 900 km i timmen. Inte underligt då om själen dimper ner ett par veckor efter kroppen.

Men nu är vi alltså här och har landat på riktigt, och därmed kommer uppdatering om vad som händer i CAR inom kort.

*Tyvärr har jag ingen källa på den fantastiska kommentaren om att själen inte skulle hinna med ånglokets hastighet, jag bara minns det från en historielektion på högstadiet. Om någon vill upplysa mig om vem som yttrade dessa ord skulle jag vara ytterst tacksam!