Ni kanske tycker att jag blundar för verkligheten och är överdrivet positiv om läget i #CAR
Igår fanns en ny artikel om CAR i svensk media, denna gång i Aftonbladet. Gott så. Åtminstone kan det bidra till att fler svenskar får en aning om att detta land över huvud taget existerar.
Artikeln i Aftonbladet, med rubriken “FN: Massflykt, tortyr och nedbrända byar”, ger oss inte någon mer hoppfull bild än den som målades upp i SvD för någon vecka sedan, (jag har skrivit om den artikeln här), och jag tänker att ni som läser min blogg måste väl börja undra: Är det ändå inte jag som är överdrivet positiv, när jag gång på gång upprepar att det faktiskt verkar gå åt rätt håll, samtidigt som media överlag målar upp en mycket mer katastrofal bild?
Ibland undrar jag faktiskt själv. Inte så mycket över läget i Centralafrikanska Republiken, som jag nog tycker att jag har en ganska bra uppfattning om. Men över mitt sätt att rapportera. Att envist leta efter det positiva. Är det verkligen rätt väg? Borde jag inte istället ägna mer tid åt att berätta om de övergrepp och det mänskliga lidande som faktiskt också förekommer i stor skala i CAR? Synliggöra, protestera, kräva förändring?
Antropologen Louisa Lombard, som skrivit en avhandling om nordöstra RCA (avhandlingen, med rubriken “Foole’s No Man’s Land, kan hittas på hennes blogg med samma namn, som finns i min blogroll-lista till höger), twittrade för en dryg månad sedan: “I’ll be speaking at State Dept briefing on CAR this afternoon – will attempt hopefullness in the face of disheartening news from Bangui” Hopefullness. Hoppfullhet. Jag tror att det är ett viktigt ord, och ett ord som också får illustrera mitt val att ändå försöka framhålla de positiva händelser som äger rum i Centralafrikanska Republiken. Jag har varit inne på det tidigare. Det är så lätt att bara se allt som inte fungerar, alla som lider, hamnar i kläm, råkar illa ut. Allt detta är viktigt att uppmärksamma, och jag hoppas verkligen att jag inte ger intrycket att jag tycker att det mänskliga lidandet är oviktigt! Men om man sedan vill åstadkomma en förändring, då kan man inte stanna vid katastrofrapporterna. Förändring och förbättring kräver ett visst mått av hoppfullhet, målmedvetenhet och kreativitet. Man måste, på något sätt, arbeta för och med de människor som är drabbade, och, inte minst, med de människor som är ansvariga. Det räcker inte att belysa problemen och förfasa sig, för då är vi där igen: vid den där obehagliga objektifieringen. Vi måste våga tro att en förbättring är möjlig! Och så, i någon mån, jobba för denna förbättring.
De flesta av oss kan inte göra så mycket. CAR ligger långt bort för många av oss, och vi har ofta nog av vår egen vardag och olika engagemang (som är nog så viktiga!). Det är inte rimligt att ens alla ni som läser den här bloggen ska lägga ner en massa extra tid, pengar och energi på Centralafrikanska Republiken. Det är inte heller det jag ber om. Men liksom katastrofskildringarna sprids på sociala media, kanske vi också kan hjälpas åt att sprida lite hopp och engagemang. Alldeles snart kommer ett till blogginlägg om vad man konkret kan göra.