Når vårt medlidande inte längre än till våra likar?

Jag flyttar fokus från CAR en liten stund. Här finns en video som dök upp i mitt facebookflöde nu på morgonen. Det är ett försök av Save the Children att ta konflikten i Syrien lite närmare potentiella västerländska givare. På en och en halv minut får man följa en vit amerikansk eller europeisk tjej från hennes nioårsdag, då allt är frid och fröjd, till hennes tioårsdag då ett krig har slitit sönder hela hennes vardag. Slutbudskapet är “att det inte händer här, betyder inte att det inte händer.”

Jag har tidigare sett en liknande film om barn i London som måste fly till Afrika på grund av krig och blir illa behandlade där. Och varje gång gör dessa filmer mig lika arg, och förvånad. För jag vet inte hur det är med er, men jag kan ärligt talat inte förstå varför vi skulle få mer medlidande, eller ha lättare att ta in allvaret i en situation, bara för att den speglas utifrån någon som har vitt skinn och en livsstil som liknar vår.

Är det svårt att ta in att syriska eller nigerianska barn lider i krig bara för att de inte ser ut som vi? Eller vad är det egentligen frågan om? Vad säger ni?