Några skärvor av Afrikas historia

Igår när jag städade hittade jag dessa krukskärvor. Jag var på vippen att kasta bort dem när Erik sa att de kommer från Lango bai, det där området med mineralrik lera som jag berättade om på nyårsafton, som tidigare var en av de viktigaste platserna för tjuvjakt på elefant här i området. Det finns ett ställe i baien som är alldeles fullt av gamla krukskärvor. Enligt turistguiderna i Lango är det lämningar från en tid när människor, precis som djur, drogs till den här typen av områden med mineralrik lera. Med hjälp av krukorna ska man ha samlat in vattnet för att utvinna salt och andra viktiga mineraler.

Och det slår mig nu att jag aldrig frågat om det här är historisk fakta, eller bara lösa spekulationer. Frågan känns relevant, inte för att jag egentligen har något speciellt skäl att misstro guiderna, men för att så lite är känt om Afrikas historia att det faktiskt verkar osannolikt att man med säkerhet skulle kunna veta anledningen till att det ligger en massa krukskärvor i ett område med lera mitt inne i regnskogen.

Det finns någonting eggande över Afrikas historia. Något som lockar till att använda den som bakgrundsdekoration i berättelsen om det moderna Afrika. Kanske är det just på grund av detta att vi vet så lite om den. Kanske är det för att den, om vetenskapen har rätt, bär på hemligheten om mänsklighetens ursprung. Och kanske är det också för att den på något sätt får det att kännas som att den avlägsna, spännande tid som vi kallar förhistorien kommer lite närmare.

Definitionen av förhistorisk tid, har jag lärt mig, är en tid då det ännu inte fanns något skriftspråk. Det handlar om en historia som vi inte kan läsa oss till, utan som vi måste försöka förstå med hjälp av arkeologiska fynd, folksägner och andra ledtrådar.

Eftersom stora delar av Afrika inte har något bevarat skriftspråk från tiden innan den europeiska kolonialismen, utan istället har haft en tradition av att muntligt föra vidare kunskap och berättelser, skulle man kunna säga att den afrikanska förhistorien sträcker sig ganska långt fram i tiden. (Även om det självklart finns undantag, i Afrika återfinns ju också några av de tidigaste kända skriftspråken!) Men här tror jag att man ibland begår en tankemässig blunder. Många, även jag själv innan jag läste en sommarkurs vid Linnéuniversitetet i modern afrikansk historia, tenderar att dela in Afrikas historia i tre perioder: Den förkoloniala tiden, den koloniala tiden och den postkoloniala tiden. Och man tänker sig lite oreflekterat att Afrika innan kolonialismen befann sig i någon sorts ”urtillstånd”. En förhistorisk tid med människor som levde ett slitsamt men enkelt liv där de livnärde sig på vad naturen hade att erbjuda. En livsstil som sedan blev raserad i och med européernas ankomst.

Men under den där kursen i modern afrikansk historia insåg jag att den där indelningen i perioder utifrån den europeiska kolonialismen, egentligen inte handlar så mycket om afrikansk historia som om europeisk. Den koloniala perioden formade visserligen Afrikas senare utveckling på ett genomgripande sätt, men kanske ändå inte så mycket som vi ibland föreställer oss. Afrika var trots allt bara kolonialiserat i ungefär femtio år. Dess historia innan denna tid är, liksom den övriga världens historia, en lång räcka av komplexa händelser och skeenden som går i varandra och för utvecklingen framåt. Och för att förstå vad som hände i de olika afrikanska länderna efter självständigheten på 60-talet, måste man också förstå det historiska skeendet under, och inte minst före den koloniala perioden.

Afrikas förkoloniala historia (ett ord som jag egentligen inte längre vill använda) är så mycket mer komplex än vad man kanske tänker sig när man hittar krukskärvor på en bai i Lango. Kanske skulle vi fundera lite mer på tidig afrikansk industri, afrikansk demokrati och afrikanska innovationer, och mindre på dekorativa historiska lämningar som krukskärvor, gamla armringar och mattslipade glaspärlor.