Mormor är inget spöke av Oscar Trimbel

För några dagar sedan skrev jag om böckerna Farfar har fyra fruar och Mormor är inget spöke, som väckt debatt på nätet. Jag lovade att skriva mer när jag väl läst dem. Och nu har den ena kommit med posten.

Mormor är inget spöke handlar om Omar, 8 år. Han är född i Sverige, men hans mormor och morfar kommer från början från Somalia. Omars mormor är sömmerska, och när det är Halloween ska hon sy hon en spökdräkt till Omar och följa med honom och spöka. Spökdräkten blir bra, men det är visst inte bara Omar som skräms när han och mormor sedan går ut. I sina stora, heltäckande kläder blir även mormor tagen för spöke, och skrämmer en hund och några barn som skrikande springer därifrån. Omar måste tala om för dem att mormor inte är något spöke, men när barnen väl gett sig av är han ändå ganska nöjd att de har lyckats skrämmas så bra.

Jag tycker att det här är en bra historia. Mycket av kritiken mot den verkar ha gått ut på att den normaliserar saker som majoriteten svenskar inte vill ha – i detta fall skulle det handla om mormoderns heltäckande kläder. Jag tycker att det här resonemanget haltar. Böcker är fulla av saker som vi inte tycker ska finnas i vårt samhälle. Tänk om barnböcker bara fick ta upp ämnen som ses som korrekta och önskvärda av majoriteten av befolkningen. Om barnböcker inte fick beröra mobbing, krig, icke närvarande föräldrar, barnarbete… I så fall är det många av våra barnböcker som skulle behöva rensas ur hyllorna.

Får man skriva om vad som helst för barn då? Ja, i princip. Men det måste förstås anpassas till den tilltänkte läsarens ålder. Sådant som man inte vill prata med barn om i detalj, som till exempel pedofili eller bestialiska mord, bör också behandlas med försiktighet i barnböcker. Men en mormor i slöja är väl ändå inte ett så känsligt ämne? Det finns mormödrar som bär slöja och heltäckande kläder i Sverige. Och de mormödrarna är inga spöken. Det måste vi väl få skriva om?

Om boken däremot hade berättat hur bra (eller dåligt) det är att ha slöja, då hade jag haft problem med den. Jag tycker inte att det är en skönlitterär boks uppgift att leverera en åsikt. Likaså om mormor hade blivit placerad i en väldigt stereotyp roll, om det till exempel hade slagits fast att det var morfar som bestämde i familjen, eller att mormor inte hade något jobb utan gick hemma och lagade mat och passade upp på sin man, då hade jag också haft problem med den. Allra helst om hon också fick hjälp i sitt arbete av flickorna i familjen, medan pojkarna var ute och lekte. Det hade varit en bild som befäster uppfattningen att kvinnor som bär heltäckande kläder är hemmafruar utan några högre ambitioner eller möjligheter för egen del. Och att flickor förväntas hjälpa till hemma medan pojkarna får vara ute och leka. En bild som kanske kan vara sann ibland men som inte är en naturlag och som därför inte behöver reproduceras onödigt många gånger i litteraturen. Den bilden känner vi redan till, och vad vi allra oftast behöver är ett breddat perspektiv. Historier om andra möjligheter och händelser än dem vi tror är de förutbestämda. På samma sätt som det är det viktigt med berättelser om starka flickor och mjuka pojkar, och om ett Afrika som inte bara är exotiska djur och sedvänjor, så är det viktigt med berättelser där en mormor från Somalia syr en spökdräkt och går ut och spökar med sitt barnbarn.

Styrkan i Mormor är inget spöke ligger alltså i att den lyckas med att vare sig bli en moralpredikan eller ett befästande av stereotyper. Det är en rolig liten historia, helt enkelt, där barn med somaliskt ursprung kanske kan få identifiera sig lite extra. Och i debatten om slöjans varande eller inte varande tror jag inte att den spelar någon roll alls. Om någon börjar kräva att Pippis och Ronjas hår ska täckas av en slöja, då behöver vi protestera. Men innan dess ser jag större hot mot flickors och kvinnors frihet i barnkulturen än böcker som Mormor är inget spöke. (Lady Dahmer nämner till exempel, med rätta, Disneys snäva flickroller. Dem är det ingen som vill förbjuda.)

Men om historien i Mormor är inget spöke är bra, så lämnar själva berättandet, språket i boken, en del att önska. Den första halvan flyter på bra, men i den andra halvan är det som att det börjar hacka. Högläsningen flyter inte på lika lätt, och så några sidor innan slutet kommer ett helt oförståeligt perspektivbyte. Dittills har boken varit skriven i jag-form, utifrån Omars perspektiv, men plötsligt står det om Omar i tredje person. Jag har försökt se om det finns någon konstnärlig finess med detta, men om det gör det så är den väl dold, och tyvärr gör detta perspektivbyte, tillsammans med den hackiga texten, att jag tappar förtroende för historien. Jag får känslan att den inte är helt färdig, att den liksom inte håller hela vägen. Och därför lägger jag den ändå ifrån mig med en känsla av lätt besvikelse. Det var en bra idé, men den nådde inte riktigt hela vägen.

(Den andra boken av Oscar Trimbel, Farfar har fyra fruar, är enligt uppgift slut hos förlaget. Jag försöker hitta andra vägar att få tag på den, men tills vidare kan jag tipsa om denna artikel i Nerikes Allehanda av Lars Ströman, den första jag träffat på som faktiskt läst boken.)