Mina flätor och Cultural Appropriation
Lycklig över min nya tillfälliga hairstyle googlar jag på “inbakade flätor vita kvinnor” för att hitta tips på andra modeller att göra i framtiden – och blir förvånad över att hitta flera blogginlägg som handlar om att vita kvinnor över huvud taget inte bör skaffa sådana här frisyrer!
Vad det handlar om är någonting som kallas Cultural Appropriation (CA) eller “kulturellt beslagtagande”. Jag måste erkänna att jag faktiskt aldrig hört uttrycket förut, men jag har nu läst mig till att det innebär att någon som tillhör en majoritetskultur “lånar” kulturella uttryck som exempelvis mode, dans, språk eller religiösa symboler från en (förtryckt) minoritetskultur. Det kan ju låta som något fint, att man intresserar sig för denna minoritetskultur, men resultatet kan tyvärr bli det motsatta, då de lånade kulturella uttrycken dräneras på sitt ursprungliga kulturella värde och i sin urvattnade form istället blir en del av majoritetskulturen.
(Här kan man läsa ett blogginlägg som bättre förklarar fenomenet, här finns en annan blogg som förklarar varför det är ett problem.)
Cultural Appropriation är ett omdebatterat uttryck, lite på samma sätt som feminism tycker jag det verkar som. Det finns de som tycker att det belyser viktiga strukturer i samhället, och det finns de som tycker att det är ett ämne som inte ens är värt att ta upp, eftersom det inte är ett “riktigt” problem. Jag tänkte dock inte gå in på just detta mer, utan känner istället att jag på något sätt vill försvara mig och mina flätor. För även om jag aldrig hört om CA förut, så trycker detta på en liten öm punkt någonstans på insidan. Jag har nästan impulsivt känt det ibland, det där att det nästan är lite fult att jag som vit vill kalla mig afrikan. Som att jag klampar in på ett för mig förbjudet område när jag gör det. För jag är ju vit. Jag tillhör den mest privilegierade klicken i världen. Kan jag inte nöja mig med det? Måste jag dessutom göra en annan del av världen till min? Vem är jag att över huvud taget blogga och ge mig själv tolkningsföreträde i ett ämne som borde tillhöra de ursprungliga afrikanerna?
Eller. Vad? Hur ska man tänka?
Så här är det för mig: Mina flätor är inte bara en snygg grej. Det är också någon sorts statement, en identitetsmarkering. Ett sätt att för en liten stund låta min afrikanska identitet synas också på utsidan. Att få chans att känna lite lite tillhörighet till detta som är mitt men ändå inte, som när en av de afrikanska tjejerna i Theos skola kom fram igår morse och sa: “du och jag har samma frisyr!”.
Afrika för mig är inte bara ett gäng kulturella uttryck som jag gillar och har gjort till mina egna. Afrika, och för att vara mer specifik: centrala Afrika, är en stor del av mitt liv och min identitet. Och när jag flätar håret i inbakade flätor eller sätter på mig en pagne (en sarong, typ) är det inte för att jag vill stjäla det gottigaste ur en främmande kultur. Jag gör det för att jag så innerligt gärna vill få känna att även jag till viss del tillhör denna kultur. Mitt utseende till trots.
Jag är väl medveten om att rasism mot svarta är ett oändligt mycket större problem än detta att en vit person känner sig lite utanför i sällskap med svarta vänner. Och jag ska inte be om att få kalla mig rasifierad trots att jag ibland uppenbart behandlas annorlunda utifrån att jag i sammanhanget har “fel” hudfärg. Men lika självklart som jag tycker att det är att en svart person ska kunna kalla sig svensk om hen känner sig svensk, lika självklart borde jag få kunna kalla mig halvt centralafrikan. Och göra inbakade flätor utan att riskera att bli beskylld för att ägna mig åt Cultural Appropriation.
(Här finns en länk till ett senare inlägg kring detta med att vara vit och förhålla sig till rasistiska strukturer.)