Marsväder

Det är varmt. Varmt, varmt, varmt och fuktigt. Jag tycker egentligen inte om att klaga på värmen, att klaga på vädret över huvud taget, men just nu är det faktiskt i värsta laget. Kanske framför allt för att det inte borde vara så här nu. Vi är bara i mitten av februari. Det borde fortfarande vara torrt, med heta dagar och kyliga nätter, men istället har det redan nu slagit om till riktigt marsväder. Redan klockan åtta på morgonen är huden fuktig av svett, och på kvällen när man ska lägga sig är det så varmt att man sover utan täcke, utan kläder, helst utan myggnät också. Theo har svårt att sova. Han ligger och snurrar runt, runt, runt, och han är ännu för liten för att man ska kunna förklara för honom att ju mer han rör på sig, desto varmare blir han. Som tur är har vi en liten batteridriven fläkt som en amerikansk kund hade med sig hit förra året, och sedan lämnade här. Första gången jag såg den skrattade jag åt den. Nu är jag tacksam att vi har den.

Vi får mejl från Sverige som berättar om en rekordkall vinter med massor av snö, och det är faktiskt inte utan att jag blir lite avundsjuk. Minusgrader och snötyngda granar, det låter lockande där jag sitter på mitt kontor, fläktar mig med en liten pappersbit och lyssnar på regnfågelns eviga sång: ”It-will-rain. It-will-rain.” (Tre korta toner i nedåtgående skala, som repeteras om och om igen tills jag allvarligt börjar fundera på hur mycket mer som behövs innan jag blir alldeles galen.) Men även om det egentligen
inte är dags för regn så önskar jag att fågeln faktiskt hade rätt. Eftersom det ändå hänger i luften kan det lika gärna komma, så kanske den här tryckande värmen lättar lite. Det är bara att hoppas. Och tills vidare är det bara att stå ut. Försöka ignorera. Vara tacksam att man i alla fall har vatten i obegränsad mängd. Och kanske hoppas lite på att det ligger kvar i alla fall lite snö när vi landar i Sverige om en månad.