Marken uttrycker ett överflöd, men kanske är det bara yta.

Vad uttrycker marken, är temat under dagen då vi reser mellan Yaounde och Gamboula. Och med femton restimmar har vi god tid att studera just marken, och det slår mig att det går att läsa ut mycket av den. Om jag tittar på vägen kan jag se hur både vädret och trafiken har varit den närmaste tiden. Är det torrt? Lerigt? Är vägen sönderkörd? Vilken typ av trafik är vanligast?

Det som mina tankar kommer att kretsa mest kring är dock växtligheten. Så här vid ekvatorn finns en enorm frodighet. Det är täta buskage och höga träd, stora blad och passager med vackra blommor. ”Man sticker ner en pinne i jorden och så växer det”, brukade de vuxna säga om växtkraften i RCA när jag var barn. Och det är sant.

Men är det verkligen hela sanningen? Eller är det en fasad?

Någonstans – jag minns inte var – har jag läst att jorden i RCA egentligen är rätt fattig på näring. Det som ser så frodigt och rikt ut är egentligen inte riktigt det. Jag skriver lite ur minnet nu, utan att kunna kolla all fakta, men ni får ta det för vad det är: filosofiska tankar under en bilresa. Det jag läste var alltså att kretsloppet för näringsämnen i den centralafrikanska jorden är snabbt och ytligt. Vissna löv faller till marken, förmultnar och tas direkt upp som näring i nya träd. Någon näringsrik jord hinner aldrig bildas på marken. Jämför detta med en svensk skog, där nedfallna löv och andra växtdelar bildar ett tjock lager av näringsrik mull. Humus eller vad det heter. Följden blir att medan jordlagret i den svenska skogen skapar en stabil bas för växtligheten, är den centralafrikanska frodigheten rätt lätt att förstöra. Hugg bort träden, och själva basen för växtligheten försvinner. När marken en gång blivit barskrapad är det svårt att återskapa den frodighet som en gång fanns där. Kvar finns bara röd lerjord där få växter får fäste.

Och så tänker jag att det här också blir som en bild för hur det svenska och det centralafrikanska samhället fungerar. Lite generaliserande, absolut, men ändå. Många vittnar om vilken glädje och vilket liv de upplever i Afrika. Och, åt andra hållet, hur tysta och tillbakadragna svenskar är. Mänskligt liv i Centralafrika är frodigt och yvigt. I Sverige är det mer försiktigt. Men skrapar jag lite på ytan slås jag av något annat. Det pratas mycket om att det finns en sådan social gemenskap och ömsesidigt ansvarstagande i Afrika. Men samtidigt har det konstaterats i undersökningar att Afrika är den kontinent där människor litar minst på varandra. Ungefär 1/5 av alla afrikaner uppger att de litar på sina medmänniskor. I Skandinavien är siffran ungefär 3/5.

Och då tänker jag så här: Det centralafrikanska samhället med sin sociala gemenskap är fantastisk på många sätt. Jag själv blir en mycket mer social och trevlig människa när jag är i Afrika. Men samtidigt är det en skör gemenskap. Den slås lätt sönder, för det finns inte så många underliggande strukturer som håller den uppe. Och även om det är svårt att tro vid en första anblick är många centralafrikaner ganska utelämnade åt sig själva för att klara det dagliga livet. Tillfällig hjälp är rätt lätt att få från sin omgivning, men inte långsiktig trygghet.

Svenskar, å andra sidan, kan verka som rätt inåtvända och osociala varelser. Bara detta att jag efter flera år i samma hus fortfarande långt ifrån känner ens mina närmaste grannar. Eller att vi väljer ensamma säten på bussen, så långt bort från andra passagerare, i den utsträckning det är möjligt. Men samtidigt tror jag att den sociala tryggheten finns där. Den omfattar inte alltid alla, och ibland sitter den väldigt långt inne, men visst finns det ett engagemang i samhället för att alla ska ha det bra?

Vad beror då denna skillnad på? Jag tror att det handlar om välfungerande strukturer och tid. Det svenska samhället är inte immunt mot att slås sönder. Men vi har haft fred under lång tid. Väldigt många svenskar har fått växa upp i trygghet. Vi har fungerande institutioner och ett politiskt system som fungerar bättre än på många andra platser i världen. Allt detta bilder ett tjockt lager näringsrik mull som samhället kan växa i. Det är ett skyddsnät. De flesta människor som bor i Sverige kan ändå räkna med en grundtrygghet i livet. Det skapar stabilitet och tillit. Det gör att människor fortsätter att lita på varandra. Och det gör det möjligt för människor att växa!

Jag har fått en sådan fantastisk möjlighet i mitt liv att utveckla det jag är bra på. Jag har vuxit upp i trygghet, djupt rotad i näringsrik mull. Jag skulle önska att mina centralafrikanska vänner hade haft – eller åtminstone kunde få – samma möjlighet att växa! Då skulle vi verkligen kunna snacka frodighet!

(Teman för de övriga dagarna under RCA-resan går att hitta här.)