Man kan inte vara hemma överallt

Jag är inte så välberest som en del av mina bekanta verkar tro. Visst har jag rest mycket, men oftast till samma länder, mellan mina två “hem” som den här bloggen handlar om. Min världskarta består mestadels av vita fläckar, utan ett enda besök i vare sig på de amerikanska kontinenterna eller i Oceanien, och med ett fem veckors besök i Kina som min enda erfarenhet från Asien. Ändå har jag väldigt lätt att känna mig hemma på nya platser, lätt att se mig själv leva och trivas i de mest skilda miljöer.

När jag var i Kina var jag delvis rätt frustrerad över ytligheten i ett så kort besök som fem veckor i detta enorma land. Vi hann ju ingenting, knappt ens skrapa på ytan, och när jag åkte hem var jag säker på att jag ville komma tillbaka och studera eller arbeta eller något, bara för att få göra landet lite mer till “mitt”.

Den här resan är förstås likadan. Vi hinner ingenting. Tre dagar i Singapore, nu en vecka som snart är till ända på Bali. Vi svischar bara förbi. Men trots att jag, min vana trogen, har sett mig själv boende både i en lägenhet i Singapore och i en liten stad på norra Bali, har frustrationen som jag kände vid Kina-resan förändrats. Världen är stor och jag inser att jag omöjligt kan lära känna ens en bråkdel av alla länder och regioner på samma sätt som man känner ett hem. Jag kan inte dra iväg och bo en längre tid på varenda plats jag besöker. Men även ett kort besök kan ge erfarenheter och upplevelser som betyder något.

Så trots känslan att det finns oändligt mycket mer att se, lämnar jag idag Bali helt trygg med insikten att jag kanske aldrig kommer tillbaka. Eller så gör jag kanske det, och i så fall blir det också bra.

Lite mer bilder finns på mitt Instagram, @emeliemararv. Följ mig gärna där!