Madame Ngangu-Li
Jag har hört ryktesvägen att jag förärats med ett smeknamn, eller kanske snarare ett öknamn: Madame Ngangu-Li. Översatt till svenska betyder det ungefär Fru ”hon-som-vill-göra-allt-på-sitt-eget-vis”. (Om någon av er som läser detta har en smidigare översättning så är den välkommen!) Jag vet varför jag fått det namnet. Jag måste nämligen vara ganska besvärlig att arbeta med ibland. Som storasyster med tre småsyskon är jag ganska van att få styra och ställa som jag vill, en egenskap som har både positiva och
negativa sidor. Jag ska ge ett exempel från de senaste dagarnas arbete:
Vi håller som bäst på och packar ihop material till de olika fly camps som vi ska använda under året. Allt som allt behövs tre olika uppsättningar med köksutrustning, dukar, porslin, lakan, osv, förutom det som finns i Kocho. Kocken Saint-Claire och servitören Bertrand är ansvariga för att få arbetet gjort. Tillsammans har vi gjort upp listor på vad som behöver finnas med i varje uppsättning, och sedan är det upp till dem att plocka i ordning allting. Men det är nu som jag börjar bli besvärlig. Jag låter dem nämligen inte arbeta helt på egen hand, utan envisas med att lägga mig i och peta i detaljer som för dem säkert är helt ovidkommande. Jag vill bestämma vilka dukar som ska till vilken camp, jag vill själv dela upp termosarna så att det blir rätt termos på rätt plats, jag vill kolla myggnäten till sängarna så att de verkligen ser bra ut, jag envisas med att det ska vara röda överkast i base camp och gröna i fly camps, inte tvärt om, och definitivt inte blandat! Dessutom vill jag bestämma gardiner. (Det är väl helt onödigt,
inte kan det vara viktigt att alla gardiner i samma camp är sydda av samma tyg? Det viktiga är väl att de täcker fönstrena?) Jag vill kontrollera att tallrikarna inte är kantstötta (som om det inte gick att äta från en kantstött tallrik!) och jag vill försäkra mig om att champagneglasen som de säger att de packat ner verkligen är champagneglas och inte vinglas. Saint-Claire, som har arbetat för oss tidigare, tar det hela med ro, men jag kan inte undgå att märka att Bertrand, som tidigare arbetat för Safari de la
Haute Kotto (SHK) till slut blir irriterad.
”Man kan väl dricka whisky ur ett vattenglas!?” säger han lite surt. ”Det gjorde de alltid hos SHK.”
Och visst kan man det. Visst skulle jag kunna lägga mig i mindre. Men om CAWA inte hade större ambitioner än att vara som SHK, då kunde vi lika gärna lägga ner. Säga vad man vill om min envishet, men jag tror faktiskt att det är det som är lite av vår styrka, att det finns någon som tänker på detaljerna, någon som inte tycker att det är ok att bädda med ett rosa underlakan, ett blommigt överlakan och ett urblekt brunrandigt överkast, någon som ser till att vin serveras i vinglas, vatten i vattenglas och whisky i whiskyglas. Och för övrigt är det inte bara jag. Erik är minst lika envis. Dagarna i ända håller vi båda på och petar i detaljer, och jag tror att det ger resultat. Det viktigaste under en jaktsafari är givetvis att
jakten lyckas, men det är inte alls. Vi säljer inte bara en jakt. Vi säljer en helhetsupplevelse. Ingenting kan vara perfekt, och vi kan inte på samma gång vara fullfjädrade jägare, inredningsarkitekter, kockar, vinkännare, skräddare, snickare, och så vidare, och så vidare, men åtminstone kan vi se till att det finns en tanke bakom allt. Går det att hitta duktiga medarbetare som kan komplettera våra kunskaper så ska vi givetvis göra det, men om vi inte hittar någon kan vi åtminstone se till att göra så gott vi kan, och inte lämna något åt slumpen. Och får jag sedan heta Madame Ngangu-Li så är väl det bara som det ska vara. Det är ju helt sant. Det är sådan jag är.