Lilla Hadidja dör obemärkt och utan tidningsrubriker
Vi nås av den tragiska nyheten att en vän, som tidigare bodde i Berberati men som blev tvungen att fly och nu bor i Bertoua i Kamerun, förlorade sin lilla dotter Hadidja igår. Flickan, som var tre år, hade fått hög feber på natten. På morgonen tog föräldrarna med henne till sjukhuset men fick ingen hjälp förrän klockan ett då hon förlorade medvetandet. Först då sattes dropp men det var för sent och två timmar senare var hon död.
Det är ofattbart och svårt att ta in, detta att en människa ena dagen kan vara levande och frisk, och nästa dag vara borta. Många tankar går förstås till familjen – föräldrar och en storebror – som förlorat det finaste de hade!
Men sorgen blir också till ilska när jag tänker på hur olika ett sådant här fall hanteras i Kamerun jämfört med Sverige. I Sverige hade det blivit tidningsrubriker och ifrågasättande av sjukhusets agerande. Det hade blivit Lex Sarah-anmälan eller kanske en förundersökning om huruvida brott hade begåtts. Och det hade skrivits spaltmeter om hur man skulle kunna undvika att något liknande händer igen.
I Kamerun kanske några människor pratar. Vissa är lite upprörda över sjukhusets nonchalans. Någon kanske pratar om att det var bättre förr, när sjukhuset i Gamboula var bättre och det var möjligt för muslimer att resa dit. Inte för att det hade hjälpt i just detta fall, men för några andra hade det kanske ändå inneburit att det funnits ett val. Men nu fanns inget val. Och några tidningsrubriker blir det inte heller. Hadidja försvinner nästan obemärkt, och imorgon kan sjukhuset göra samma misstag och komma undan med det igen.
Man kan förstås undra varför. Varför kommer ett kamerunskt sjukhus undan med något som aldrig hade kunnat passera obemärkt på ett svenskt sjukhus? Jag tror ett svar är förekomsten av en fri och oberoende press, som också har tillräckligt med resurser för att verkligen kunna göra sitt jobb. På Freedom House kan man se att pressfriheten i Kamerun (och även i CAR, som ju skulle kunna rapportera om ett fall som detta med Hadidja) ligger långt efter Sveriges nivå. Det finns inte samma resurser och möjligheter för media att granska och ställa till svars.
En annan faktor är rättssystemet. På World Justice Project finns beräkningar på hur bra rättssystem olika länder i världen har. Även här ligger Kamerun illa till. Jag vill gärna tro på människors inneboende godhet, men visst måste vi erkänna att vi människor alltför ofta drivs av mer egoistiska skäl, som rädslan att “åka dit” om man gör något fel. Om risken att råka ut för rättsliga påföljder är liten anstränger man sig inte lika mycket för att göra det som är riktigt. Om sjukhuset i Bertoua inte riskerar vare sig skadeståndskrav eller dåligt rykte efter ett sådant här fall, då har de svaga skäl att se över sina rutiner och försöka förhindra att något liknande sker igen.
Enskilda människor kan begå misstag, det kommer vi aldrig ifrån. Barn kan vara så sjuka att det inte går att rädda dem, så kan det vara. Men jag skulle önska att det fanns en större möjlighet i Kamerun (och i CAR) att faktiskt förändra och förbättra sådant som inte fungerar bra. Att verkligen jobba på att förhindra att sådant här händer i framtiden. Och då pratar vi inte bara om det aktuella sjukhuset i fråga, utan om systemet i stort. Pressen. Rättssystemet. Demokratin.