Lerkörningar och soluppgångar

Ibland skrattar jag lite åt mina egna associationer. Här går jag och ser ut som en alldeles svensk svensk mamma, och kör mina barn till dagis i en gammal tvillingvagn som sett bättre tider. Vagnen är lite för bred för den upptrampade vägen genom snön, och rätt som det är sladdar vi och hjulet glider ner i lössnön och fastnar. Och jag tänker: det här är som att köra fast i lera.

Jag tycker att det är jättefint med vintern som vi fått, och jag trivs i Sverige. Men jag längtar till mitt andra hem också. Kanske alldeles speciellt ikväll när jag vet att Erik står redo att lämna Bangui för att åka ut i bushen. Jag vill också…

Den svenska kylan är ingenting jag lider så mycket av. Däremot mörkret. Det finns mycket fina saker med att leva i bushen, och en av dem är att man inte har så mycket elektriskt ljus, och därför blir det helt naturligt att lägga sig på kvällen när det är mörkt, och att vakna när solen går upp. Jag tycker om att vakna med solen, vilket i Sverige riskerar att leda till antingen alldeles för lite sömn, eller också låånga sovmorgnar, beroende på årstid. Så för att i alla fall råda lite bot på Afrikalängtan som annars infinner sig varje morgon har jag nu skaffat mig en egen soluppgång. Jag hade inte hört taglas om wake-up lights, men tydligen har de funnits på marknaden ganska länge: lampor som man kan ställa att långsamt dimma upp ljuset under en halvtimme på morgonen. En onödig pryl kan tyckas, men nog vaknar jag hellre av långsamt uppdimmat ljus än av en irriterande pipande väckarklocka vars signal man lär sig att hata, hur vacker den än är.

Så detta, kära vänner, är mitt julklappstips till alla vintertrötta. Lite dyr kanske, men jag tycker att det är så mycket värt det!